ANTIKRUNDAN – SLUTA VÄRDERA FORNFYND!

Så händer det igen och kaffet sätts i vrångstrupen. I SVTs Antikrundan den 13 februari ca 28 minuter in i programmet hamnar ett fornfynd på värderingsbordet. Denna gång är det ett stort dräktspänne (ringspänne) i brons med stiliserade djurhuvuden. Ägaren är en äldre gotländsk man som säger att han fått föremålet av sin far, som hittat det på 1950-talet. Ägaren tror att det är ca 1000 år gammalt och han har nu tagit sig till S:t Nikolai ruin i Visby, för att få veta hur mycket pengar det är värt. Antikrundans expert Magnus Bexhed har fått uppdraget. Lite uppspelt (och kanske besvärat?) utbrister han;

– Det här är inga lätta grejer.

Nä, just så. Det är inga lätta grejer, eftersom spännet liksom andra fornfynd (arkeologiska föremål) är ovärderliga och ska inte förses med en prislapp. Istället för hänvisa till Gotlands Museum eller Länsstyrelsen som ligger inom gångavstånd, berättar Bexhed att ett liknande spänne finns på Historiska Museet. Han tillägger att det är ett jordfynd från en gravkontext. Sedan anger han hur mycket han tror att dräktspännet är värt i pengar.  Hur kan han veta det? Hur många har sålts på sistone och var finns en marknad?

antikrundan-7-9-bronsspanne

Figur 1. Dräktspänne som värderades i Antikrundan 13 februari 2014. Bild från svt.se.

Arkeologiska föremål som dyker upp på auktioner kan man starkt misstänka är resultatet av plundrade fornlämningar. Genom att SVT värderar fornfynd legitimeras också ett privat innehav av dessa föremål, vilket innebär en negativ påverkan på vårt gemensamma kulturarv. Dessa föremål hör hemma på museum, där de kan vårdas och visas till gagn för alla, såväl allmänhet som forskare. Dessa föremåls värde kan inte, och ska inte anges i pengar!

Det är dock inte första gången Antikrundan värderar fornfynd. Det är något de gjort sedan starten för 25 år sedan. Många arkeologer minns fortfarande en värdering i Ulricehamn för 10 år sedan, då ett vendeltida svärdshjalt i guld och granater prissattes. Inslaget kritiserades hårt, men nu på 25 års jubiléet sändes det igen! (6 februari 2014). Svärdshjaltet är enligt Antikrundans expert att betrakta som en riksklenod. Ska ett sådant föremål gömmas i en byrålåda i Ulricehamn eller säljas på den internationella marknaden? Ytterligare ett nyligen värderat föremål är en Etruskisk kalk som arkeolog och riksantikvarie Oscar Montelius grävt upp i Italien (9 januari 2014). Kalken dateras till 300 f.Kr och har ett fyndnummer från utgrävningen på undersidan. Montelius efterlevande släktingar har nu föremålet i sin ägo. Det finns också goda exempel där arvtagare till upphittare av fornfynd kommit till Antikrundan. En halskrage från bronsåldern visades och värderades i programmet mars 2007. Ägarna skänkte halskragen till Blekinge museum 2011 och ersattes med en välgjord kopia att förvara i hemmet. http://www.blekingemuseum.se/pdf2/2012-4.pdf.

Svardshjalt

Figur 2. Vendeltida svärdshjalt värderat i Antikrundan för ca 10 år sedan. Trots kritik mot inslaget sändes det i repris den 6 februari 2014. Bild från svt.se.

Vad är då orsaken till att Antikrundan så gott som varje säsong värderar fornfynd? Varför upplyser man inte om att den så kallade hembudsplikten gäller för fornfynd? Är det ren okunskap kring gällande lagstiftning (KML, Kulturminneslagen) eller är det en önskan att hålla liv i en smutsig del av antikmarknaden?

TV har en stor genomslagskraft och ca 1,5 miljoner tittare bänkar sig i TV-sofforna varje vecka för att se Antikrundan. Självklart är det ett värdefullt tillfälle att nå ut med kunskap kring vårt gemensamma kulturarv. Men just nu finns det många som tror att det är helt ok att köpa och sälja fornfynd och aldrig har hört talas om KML och hembudsplikt.

Länkar till Riksantikvarieämbetet angående fornfynd:
http://www.raa.se/upphittade-fornfynd-ska-lamnas-till-lansstyrelsen/
http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/fornfynd-inlosensersattning-och-hittelon/

Så sist till en värdering …..av TV-programmet Antikrundans prissättning av fornfynd ur ett arkeologisk perspektiv.
– Ett klumpigt genomförande och en unken lukt av en illegal marknad drar ned värdet betydligt. Därför blir värderingen låg, mycket låg.

/Anna Ölund, arkeolog

Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

49 kommentarer till ANTIKRUNDAN – SLUTA VÄRDERA FORNFYND!

  1. mbs skriver:

    Det kunde ju betalas lite mer också så kanske fler lämnade in fynd.

    • André Branca skriver:

      Jo, fast risken är då betydande att många hade börjat leta mer aktivt efter fornfynd för att kunna berika sig själva. Att lämna in fornfynd är ett gemensamt ansvar för oss alla och utmaningen borde i stället vara att få fler att inse att kulturhistoria är något som kan berika oss på andra sätt än pekuniära!.

      • Pelle skriver:

        Tja, men om det fanns en marknad för fornfynd då skulle man börja leta mer aktivt också. Knixet är för staten att alltid vara en bättre och lättnåelig köpare än den svarta/internationella marknaden – för även om det kostar staten så hamnar klenoderna rätt, på våra museum.

      • norah4you skriver:

        Märkligt att det fungerar i England i högre grad tack vare att de som hittar får vad föremålet är värt om det köps in.

    • annaolund skriver:

      Antar att du syftar till den ersättning som kan utbetalas vid inlämnande av fynd? Det är inte statens uppgifta att ”konkurrera” med antikmarknaden. Det är också skillnad på hittelön och inlösensersättning. Med vänlig hälsning /Anna

    • Therese Ekholm, doktorand i arkeologi skriver:

      …eller att höja straffet för de som begår dessa brott och att lägga ner mer resurser på hanteringen av brottslingarna.

  2. Göran skriver:

    Har spridit detta på Facebook och Twitter!

  3. Katrina skriver:

    Håller med om värderingen i Antikrundan. Något skevt att värdera något som ej ska säljas, MEN ni kommenterar att de ej ska ligga i en byrålåda (och syftar på fynden). Min släkt från Gotland har genom alla år hittat flertalet fornfynd i våra marker. Allt har lämnats in men i stort sett allt har kommit tillbaka till oss. De vill inte ha det. Anledningen, jo det finns så många exemplar eller att de ej har plats att visa upp fyndet. Var ligger då felet i att dessa föremål förvaras hemma hos privatpersoner? Jag förstår inte riktigt er kritik kring felet att det är privatpersoner som äger dessa föremål. Om nu inte Länsstyrelsen är intresserade av föremålen så kan väl lika väl vi inneha dessa.

  4. annaolund skriver:

    Hej Katarina,
    Ni har gjort helt rätt som lämnat in föremålen. Visst är det som du säger, att alla föremål inte tas emot eller löses in, utan lämnas tillbaka till ägaren. Det brukar dock tas foton på fyndet och uppgifter kring fyndplatsen etc. På så vis kan forsningen ta del av fynduppgifterna, vilket i många fall är värdefullt. Därför ska man lämna in fornfynd även om man i slutändan kan få tillbaka det. I blogginlägget, om att gömma undan fornfynd i byrålådan, syftade jag särskilt till svärdshjaltet, som av experten ansågs vara en riksklenod. Detta hjalt skulle sannolikt hamna på guldrummet på Historiska museet. Där ha alla en möjlighet att se det, fascineras av det och möjligheten att få veta mer om vendeltiden.
    Med vänlig hälsning / Anna

  5. Leo skriver:

    Hej,

    Två frågor:

    1. Om jag förstår det rätt så innebär hembudsplikten att man ska erbjuda staten att köpa ett fornminne. I sådana fall är det väl bra att veta vilket pris man ska kräva?

    2. Gäller andra regler om ett fornminne kommit i ens ägo genom arv?

  6. Karina Sjogren skriver:

    Har du skrivit till programredaktionen om detta? De verkar ju verkligen vilja främja denna obskyra svarta marknad. Fattas bara att kyrkostöldsföremålen från Norrlandskusten för några år sedan dyker upp i programmet. Jag tror inte man hittade allt nere på Kanarieöarna alt Mallorca did det mesta hade smugglats. När man dessutom vet vilka som har dessa nationalklenoder, kan inte museerna åberopa lagen då och få dem tillbaka?

    • annaolund skriver:

      Hej Karina,
      Antikrundan och svt har fått blogginlägget, då väldigt många delat det via facebook och lagt in det på tittarservice. Kyrkostölderna i Norrland är en riktigt tråkigt händelse. Jag antar att det är eller har varit under brottsutredning för stöld och således ett polisiärt ärende.

  7. Antikmonologen skriver:

    Jag håller helt med dig. Tråkigt nog, så har en annan Uppsala Auktionskammare-anställd relativt nyligen värderat sådant som inte borde ha värderats… http://antikmonologen.blogspot.se/2012/01/vad-jag-onskar-inte-hade-sagts-i.html

  8. Håkan skriver:

    Jag har en binge stenyxor, flintyxor, bronspilar etc från sten-och bronsålder hemma. Jag kontaktade Historiska Museet och Riksantikvarieämbetet som talade om att det inte är föremålen i sig som är fornminnen/-fynd, utan fyndplatsen. (F.ö. säljs stenåldersyxor varje vecka för nån hundralapp på Tradera). Nånstans finns det tydligen en distinktion mellan fornfynd och fornfynd…

    • annaolund skriver:

      Hej Håkan,
      Bra att du kontaktat SHM och RAÄ. Jo, jag vet att stenyxor säljs på Tradera. Där säljs även annat som man starkt kan misstänka är fornfynd från plundringar. Det finns en distinktion om vilka föremål som omfattas av hembudsplikten. De fornfynd som omfattas är föremål som består helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar. Detsamma gäller även för flera än två föremål av annat material som lagts ned tillsammans i en depå.

  9. Ping: ”It belongs in a museum!” Om antikvitetsmarknaden och plundring av arkeologiska platser | SAUblogg

  10. annaolund skriver:

    Läs gärna arkeolog Anneli Sundkvists blogginlägg på SAU-bloggen, länk ovan / Anna

  11. Björn skriver:

    Det är väl också ett problem att amatörer som rotar i marken efter metall och andra fornfynd kan förstöra platsen så att det blir mindre information kvar när utbildade arkeologer sen kommer dit för att gräva?

    • annaolund skriver:

      Hej Björn,
      De du refererar till som amatörer skulle jag i det sammanhang du beskriver kalla för plundrare. Amatörarkeologer är däremot oftast en intresserad och engagerad person som har arkeologi som hobby. De deltar ibland på forskningsundersökningar tillsammans med yrkesverksamma arkeologer. Plundrare däremot gör stor skada på våra skyddade fornlämningar, precis som du påtalar. Med vänlig hälsning/ Anna

  12. Elisabeth skriver:

    Detta är inte det enda oseriösa som UAK gör. Förra året auktionerades odaterade elfenbensföremål ut på deras hemsida, på onlineauktion varpå polisen beslagtog föremålen eftersom de misstänktes bryta mot CITY reglerna om handel med utrotningshotade djur. Antikbranschen måste saneras från ruttna inslag och godtyckligt bedömning utan vetenskapliga bevis. Elfenben och fornfynd är tydligen okej ett handla med för Antikrundan och ett av de största auktionshusen i Sverige, Uppsala Auktionskammare. Dåligt!!

  13. Elisabeth skriver:

    Detta är inte det enda oseriösa som UAK gör. Förra året auktionerades odaterade elfenbensföremål ut på deras hemsida, på onlineauktion varpå polisen beslagtog föremålen eftersom de misstänktes bryta mot CITES reglerna om handel med utrotningshotade djur. Antikbranschen måste saneras från ruttna inslag och godtyckligt bedömning utan vetenskapliga bevis. Elfenben och fornfynd är tydligen okej ett handla med för Antikrundan och ett av de största auktionshusen i Sverige, Uppsala Auktionskammare. Dåligt!!

  14. D skriver:

    Att det inte skulle finnas en marknad är fel. Internationellt sett finns det mängder med fornfynd som säljs på offentliga auktioner. Problemet i Sverige är att man spetsat in sig på ägandet genom att tillämpa en 1600-talslagstiftning som ger staten rätt att tvångsinlösa föremål till godtyckligt värde och per automatik stämpla den som till äventyrs vill visa upp jordfynd som ”gravplundrare”. Saker har hittats i jorden i århundraden och vill man verkligen sprida intresse och kunskap om vår historia inser man att det behöver få finnas föremål både i offentliga samlingar och privat. Varför ska man få äga en Zornmålning? Det är ju ett musealt föremål! Konfiskera slott och gårdar, med samma retorik. Ersättningen till en upphittare av ett fornfynd är metallvärdet plus 1/8 av marknadsvärdet (som torde vara noll enligt bloggarens förmenande). Sålunda är bronsspännet värt ca 10 kr. En stenyxa har värdet noll. Om man ö.h.t. är intresserad av forskningsvärdet av föremål är det kontexten, d.v.s. var det hittats som är intressant – inte vem som äger det. Med modern teknik kan alla vetenskapligt intressanta analyser utföras och föremålet sedan återlämnas till ägaren – istället för att hota densamme med repressalier. Men nej, det viktiga är att snuva upphittaren eller arvtagaren till upphittaren på eventuell ekonomisk tillgång. I t.ex. Storbritannien fungerar detta utmärkt, i de fall det verkligen finns ett nationellt intresse betalar staten marknadsmässigt pris för det upphittade – och i de allra flesta fall får den som äger ett föremål privat behålla det. Det verkligt museala i den här debatten är synen på ägandet av vår historia och dess föremål.

    • annaolund skriver:

      Hej,
      Kanske har du missförstått blogginlägget lite. Jag har aldrig förnekat att det finns en marknad för fornfynd. Denna är dock tyngd av plundrade föremål, som alltså förvärvats på ett illegalt sätt. Visst har fornfynden flera värden bl.a. kulturhistoriska, konstvetenskapliga och arkeologiska. Men genom att sätta ett ekonomiskt värde på dem, blir föremålet en vara på en marknad. Det är mot detta jag vänder mig.
      Precis som i Storbritannien återlämnas de flesta upphittade fornfynd i Sverige till upphittaren. Många fornfynd löses alltså inte in av staten. Hembudsplikten omfattar inte heller fornfynd som ärvts. Men genom att föremålen lämnas in kan fyndomständigheter och uppgifter kring föremålet registreras. Den informationen är viktig för framtida arkeologiskt arbete och för forskningen. Museer kan inte och vill inte ta emot alla fornfynd som finns, främst ute på enskilda gårdar. Men många museer rekommenderar att föremålen registreras och sedan stannar på gården, även om gården byter ägare. På så vis blir föremålen kvar på den plats där de påträffas och kan genom sin närvaro berätta något om platsen för framtida generationer.
      Blogginlägget handlar inte om att kriminalisera någon som ärvt ett fornfynd.
      – Det handlar om en godtycklig prissättning på ovärderliga föremål.
      – Det handlar om det olämpliga i att göra enskild profit på vårt gemensamma kulturarv.
      /Anna

      • Andreas K skriver:

        Även om jag förstår din rädsla att värderingen legitimerar en svart marknad så blir det, tycker jag, lite konstigt att säga att Antikrundan inte borde få sätta priser eftersom det är ett kulturarv som är ”ovärderligt”. Allting har ju ett pengavärde på en marknad, och vad som vem anser är ovärderligt kulturhistoriskt kan ju variera oändligt. Jag tycker att en Axel Einar Hjort-byrå är ett ovärderligt kulturarv, men det hindrar ju inte att i princip samtliga skeppats iväg utomlands utan restriktioner. I senaste Antikrundan fanns det ett unikt kinesiskt fat som verkligen borde tillhöra ett museum – men ingen blir upprörd för att det får ett pris trots sitt enorma kulturhistoriska värde. Förstår att det inte är exakt samma sak med tanke på att fornfynden skyddas av kulturminneslagen, men om även de ärvda föremål som visas upp i Antikrundan inte bör värderas så blir det ju lite samma sak. Däremot är det ju jättebra att Antikrundan informerar om lagstiftningen när de värderar ett sådant föremål (precis som de informerar om CITES när det är elfenben) – och det verkar du ju också ha lyckats med!

  15. Peter Isotalo skriver:

    Bra skrivet, Anna. Jag håller helt med att Antikrundan bara borde låta bli att göra värderingar på såna här föremål. Jag tycker överhuvudtaget att det är osmakligt att ta upp arkeologiska fynd som ”antikviteter”. Med det ordet har de ju direkt reducerats till prylar istället för kulturarv.

    SVT skulle lätt göra en poäng av att ta med föremålen, men problematisera frågan och vägra sätta en prislapp av principskäl. Och framförallt att uppmana till donationer till museer, utan att för den sakens skulle ifrågasätta den som kommer in med föremål. De skulle knappast förlora vare sig prestige, trovärdighet eller tittare på det.

  16. Dezcartez skriver:

    Kan hålla med både D och Anna här. Kan förstå att ett museum inte har någon större glädje av ett foto av ett privatägt fornfynd, som det där praktfulla hjaltet, men med dagens teknik kan den här typen av föremål 3D scannas och därigenom vara hur tillgängliga som helst för forskning OCH visning. Kanske t.o.m. på ett bättre sätt än föremålet i sig. Det känns liiite ”samlarmani” över museernas inställning – iofs så långt till det goda för de flesta och till förlust för upphittarna (att kalla vanliga människor som stöter på nåt i åkern för ”gravplundarare” är väldigt grinigt)

    • annaolund skriver:

      Hej Dezcartez,
      Ett klargörande: jag har aldrig kallat människor som stöter på fornfynd i sin åker för gravplundrare.
      Jag förstår vad du menar med dagens teknik där 3D- scanning är ett bra verktyg. Verktyget är kanske inte forskningen helt till fyllest, där exempelvis prover och analyser kan behövas. Dessutom kan inte föremålen konserveras och förvaras på önskvärt sätt.
      De kulturhistoriska museernas uppgift är att samla, vårda och visa vår gemensamma kulturhistoria.
      / Anna

  17. D skriver:

    Definiera ovärderlig, för vem, och varför? Uppenbarligen kan staten sätta ett pris och marknaden ett annat, så det blir väl dubbelt värderligt. Ordval som ”profit” känns verkligen unket i sammanhanget och har det öht något med arkeologi att göra? Är det några som de facto ska ta åt sig äran av det finns en marknad för fornfynd är det arkeologer och museitjänstemän som suttit med fingrarna i syltburken genom alla tider.

  18. Ann Catherine Bonnier skriver:

    Helt makalst! Jag tycker att ni borde trycka mycket mer p lagstiftningen, som folk inte knner till.

    Lgg ut detta p Facebook, s ska jag dela det.

    Hlsningar, Ann Catherine Bonnier

  19. Mats skriver:

    Fynd bör registreras, för forskningens skull, men man ska inte romantisera museernas ägande av arkeologiska fynd med att de hör hemma där för att de då når en större publik än om de hade legat i någon privatpersons byrålåda. Faktum är att de flesta fynd kommer att få mer uppmärksamhet i någons privata byrålåda än på ett museum, eftersom fyndet inte kommer att hamna på ett museum utan i ett arkiv någonstans – bortglömt och osett av alla, utom möjligtvis av någon enstaka forskare, någon gång vart fjärde decennium eller så.

    Jag vill att föremål ska kunna upplevas, för de är då de verkligen påverkar oss, inte bara vara en notis i en arkivförteckning. Samtidigt vill jag att föremål ska tas väl om hand, så att kommande generationer också får uppleva dem. Kanske man ska införa en fyndinnehavslicens (ungefär som en vapenlicens men för arkeologiska fynd)?

  20. William skriver:

    Efter att Havorringen plockats bort från Fornsalen i Visby 18 juni 1986 gick den person som var ytterst ansvarig för dokumentering och publicering av den samme ut i en veckotidning och värderade dyrgripen till ca: 50 miljoner. Inte en tår i ögat så långt man kunde se..

  21. Hej.
    Jag har skrivit extensivt om ämnet ‘Värdering av fornfynd’ i min blogg Antikmonologen:
    http://antikmonologen.blogspot.se/2014/03/antikrundan-brister-i-omdome-igen.html

    Med vänlig hälsning,
    Nicklas Cederqvist

  22. I really like it when people get together and share opinions. Great website, keep it up!

  23. Anonym skriver:

    ¨

    ¨¨

  24. Anonym skriver:

    Kan inte förstå att nån ens har en tanke på lämna in nåt som man kanske till och med hittat på sin egen mark. Om jag hittar nåt på min mark är det MITT BARA MITT och tycker det är rena stölden att staten kräver nån att lämna ifrån sig jag älskar vår kultur men äganderätten är mycket mera vård.

    • Söderberg skriver:

      En beklämmande inställning du har till privat äganderätt visavi gemensamt kulturarv. Den inställningen stavas ”girighet” och inget annat. En dödssynd som överhuvudtaget inte skall blandas in i den här diskussionen.

  25. Stefan Spets Arleij skriver:

    Det är naturligtvis rent nys att en stekyta har noll värde ; saker och ting är värda vad folk är villiga att ge. Sedan finns det hur mycket artefakter som helst som ligger bortglömda i magasin och som ingen någonsin kommer att få se. Varje svensk skulle kunna få varsin stenyxa.

  26. Stefan Spets Arleij skriver:

    Stenyxa

  27. Anonym skriver:

    Det du inte fattar är att privat ägande är mycket viktigare att värna om är att att andra skall få se föremålen.
    Jag kommer då ALDRIG ge nåt till staten då den egna äganderätten är den viktigaste rättigheten som finns att kunna äga o göra vad man med sina egna saker o mark.

  28. Johan skriver:

    Hej, mycket intressant, jag har ärvt några stenyxor och spetsiga flintor som varit i släkten i många generationer och ingen jag frågat har kunnat säga i vilken del av landet dessa har funnits, eftersom släktingar har huserat litet varstans. Förklaringen har varit att ofta då man rensade sten från åkrar har man hittat yxor men de flesta har slängts bort och några har sparats för de var snyggare än de andra. Jag skall ringa upp mitt närmsta museum för att kolla huruvida de är intresserade – annars har jag faktiskt kommit att älska dessa föremål. Håller däremot helt med att kulturminnesmärken tillhör oss alla och jag är definitivt beredd att ge upp dessa om så skulle vara fallet – men från vad jag har förstått kan även museerna gödsla med sådana fynd som jag har, och jag befarar knappast att de vill undersöka mer då ingen dokumentation finns om var de hittats. Jag skulle tro att de hittats snarare på 1800-talet (eller tidigare) än på 1900 talet.

    Lustigt nog var jag på Sth stadsmission just idag och fastnade för en liten stenyxa de sålde för 55 kr. Den skall jag också erbjuda ett museum fast den är oerhört rar att hålla i handen. De som sålde verkade inte veta vad det var och jag skulle tro att man inte gärna kan spåra föremål där om man inte har fantastisk tur. Som bäst gissar jag att man kan identifiera vilket dödsbo denna härrör från – med en del tur. Dvs den metaforiska spiselkransen.

    Denna yxa föranledde att jag slog upp detta forum för att kolla hur reglerna såg ut – och jag tror att jag har förstått att hembudsrätten alltså inte är tvingande för en enstaka yxa utan metall, men för den goda sakens skull skall jag kolla upp.

    Annars håller jag med om att det är ytterst osmakligt att man inte har större respekt för kulturarvet. Har många gånger i Pakistan blivit erbjuden gamla Gandarastatyer och mynt från antik tid, typ Alexander, och handeln där med sånt (plus falsarier förstås) verkar ha varit mycket aktiv. I Afrika finns inte många genuina masker kvar utan nya tillverkas och ”åldras” raskt för att säljas till nya troféjägare. Vi är ofta väldigt omsorgsfulla med våra egna fynd men många tycks sakna respekt för fynd annorstädes. Mina gamla vänner som varit i exotiska länder skäms inte för att ha deras kulturarv (diskret köpta) som ”backdrop” för kvällsdrinken, – litet för att skryta gissar jag. Jag tänker också på koloniala byten, och krigsbyten, som vid detta laget borde lämnas tillbaka till de ställen de rövats från. De har ofta kommit till landet som resultat av stöld, plundring eller rån, och de rättmätiga ägarnas arvingar borde få tillbaka dessa grejor även om de betingar ett ovärdeligt ”värde” och även om vi tycker oss ”förvalta” dem bättre. De skatter som rövats fram och tillbaka under de krig vi ser som sentida borde till slut finna frid – inte på ett museum i ett annat land, men på den plats de ursprungligen hörde hemma.

    Men detta för ganska långt, eftersom mycket av det välstånd våra länder åtnjuter har baserats på att många råvaror har hämtats hem utan betalning till ägarna och mycket slavarbete har varit ”gratis”. Man kan ju undra hur mycket dessa skulle kunna begära i skadestånd om de hade samma rättigheter som vi oftast ger oss själva. Eller om våra trevliga och gemytliga landsmän åter skulle utbrista i ”detta är mitt mitt MITT” ungefär som farbror Joachim i Kalle Anka. Må de i så fall sätta sin tunga i halsen, och Montezumas vrede drabba dem igen och igen. I detta livet och i det följande…

    Jo kanske den där kyrkan som ville gräva ner grejorna igen visste vad de skulle få ha att göra om de redovisade alla grejorna. Litet lata kanske, men med tanke på att de har annat att göra i sin dagliga gärning så gissar jag att de helt enkelt prioriterade om de skulle ägna sig åt fyndrapporter och att försvara sin kyrkogård mot utgrävning, eller att frälsa själar.

    Hälsningar från Johan

    • Anonym skriver:

      Jag var i din situation för några år sen. Kontaktade Riksantikvarien och Historiska Museet. Svaren jag fick gick för det första ut på att det inte är föremålen i sig som utgör fornfynd/-minne utan platsen där de funnits. Och för det andra, efter att ha skickat bilder på vad jag hade fick jag intressanta svar på vad det var och hur gamla de var.

    • annaolund skriver:

      Hej Johan,
      Hembudsplikten gäller inte de stenyxor som du ärvt av släktningar så staten kan inte kräva att du ska lämna in dem. Men som du skriver är det en bra idé att ta kontakt med ditt närmaste museum. Ofta vill man veta var föremålen är hittade och fotografera av dem. Stenyxor finns i mängder i museimagasinen och förhoppningsvis kan museet hjälpa till att ge lite mer information om dina yxor, hur gamla de är osv.
      MVH / Anna Ölund

      • Johan skriver:

        Tack så mycket för att du svarar och ger information. Jag har också letat mig igenom lagen, som tycks exkludera fynd som inte har metall i sig och som inte är fler än ett på samma fyndställe.

        Men om jag bara kan komma igenom gamla handlingar så kan jag möjligen hitta de foton som på begäran av min far togs av någon myndighet, med arkivnummer etc, som omfattade dessa stenar samt ett antal äldre bössor och svärd som tillhört familjen länge. (Ej av användbar typ förstås).

        Jag har sett de där fotografierna för många år sedan men kan inte lyckas hitta i lådorna längre.

        Men oavsett detta: Jag skall gärna gå och dela med mig av dessa saker, bilder och beskrivningar – samt resonemang om vilken landsända som de kom från vore ju mycket intressant för mig med.

        Enligt Wikipedias beskrivning är de från 3 – 4 tusen före Kristus, och det är ju enormt gammalt. Den lilla (där fyndstället var en affär) är väldigt mjukt tillplattad och dess konvexa former mot den snyggt rundade eggen är i det närmaste perfekt polerade, medan en långsida är huggen till en mer rå egg, litet som en fil, men exakt rak, ej uppåtböjd, om man tittar utmed kanten. Den andra långsidan är mer rundad och har en något konvex form. Det är fascinerande att folk för så länge sedan hade ett sinne för proportioner som liknar vårt, och jag tycker mig känna att den som gjorde denna yxa hade gått och gnidit på den hela tiden för att bibehålla dess yta och skärpa. Eggarna, dvs den ”vassa” delen och den mer rivande delen är i exakt rak linje, så att den som gjort detta var medveten om hur det skulle vara – eller ett fint sinne för ”snygghet”. Den trubbiga spetsen på yxnacken var också väl formad, ”lagom litet” spetsig för att inte förstöra stenen vid en hård knackning men också väl passande i linjen av eggarna. Den huvudsakliga eggen var alltså rundad så att den kom att likna de gamla aztekiska offerknivar som hade ett handtag i mitten och den rundade eggen vinkelrätt inriktad gentemot denna. Jag tror att denna lilla sten var ett universalinstrument ungefär som den Schweiziska armékniven har varit. (Denna kan skära [eller separera hudar från sin ursprungliga innehavare], bulta, riva/fila, och krossa)… Kunde vara mycket användbar vid tillredning av mat till exempel. Eller möjligen tillskärning av hudar för nyttoändamål. Kross av grönsaker för tillagning… Att den är liten (10 cm) gör den händig men knappast något vapen eller röjningsverktyg, för kraftiga slag, stordåd eller liknande. Stenen tonar litet i grönt i kvällsljus och har en rand av något mineral. Jag tycker att den lyser av kunskap och begåvning hos den som gjorde den, och som förhoppningsvis fick bra nytta av sitt instrument – hmmmm förutsatt att den inte är tillkommen av senare busungar i vår tid… Jag önskar att alla fick tillfälle att känna på, vända och vrida, och begrunda hur mycket arbete som låg bakom tillkomsten av sådana verktyg och hur praktiska de egentligen var för hur folk klarade av sitt vardagsliv.

        Eller, man kanske borde skaffa direkt information från folk som lever och använder sådana idag. Såna personer finns ju fortfarande. Och om vi kunde prata med dem kunde vi möjligen lära oss ett och annat. Naturfolkens kunskapsskatter är troligen närapå omöjliga för oss att förstå, men de har troligen nyckeln till många mediciner och liknande som vi kanske skulle kunna använda – om man bara inte patenterar det hela och skövlar deras områden för att utvinna miljoner, som bruket har varit i ett flertal fall. Deras kunskaper kunde bli mycket användbara för oss.

        Ha det fint och tack igen för rådet!
        Johan

  29. Johan skriver:

    Oj, jag glömde, tack även Anonym för din kommentar – jag kommer att kolla upp vad information som möjligen kan komma ut av detta. Fascinerande! Tyvärr har jag inga åkrar att gå och välta sten i, men sådana föremål får en att tänka mycket på hur kulturen har utvecklats. Jag är av uppfattningen att de som levde för många tusen år sedan var riktigt begåvade, och duktiga på att överleva – troligen hade de massvis med livs- och överlevnadskunskaper som vi inte riktigt värdesätter numera.

  30. Ping: Arkeologi är inte vad du tror det är | Åsa Larsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s