Domkyrkoplan i Uppsala

I början av 2019 kommer en arkeologisk undersökning att påbörjas på Domkyrkoplan, intill det södra av Uppsala domkyrkas båda torn. Kyrkans tornspiror behöver renoveras och för att kunna göra detta ska en stor lyftkran sättas upp. Eftersom den måste förankras i ett stort betongfundament på tre meters djup behöver en arkeologisk undersökning först göras på platsen för att det som förstörs av schaktningarna ska kunna dokumenteras.

Förutom gravar som funnits på kyrkogården runt domkyrkan fram till slutet av 1700-talet förväntar vi oss att hitta fyllnadsmassor från domkyrkobygget och kanske även verkstadsspår från detta. Det kan också finnas murar från konstruktioner som hört till domkyrkans verksamhet under medeltiden.

Då domkyrkan började byggas på 1270-talet var Uppsala, eller Östra Aros som platsen hette innan ärkesätet flyttades hit från Gamla Uppsala, redan en etablerad stad. Vid tidigare undersökningar i den östra delen av domkyrkoplatån har bland annat spår av gränder som hör till ett äldre bebyggelseskede konstaterats. Georadarundersökningar inne i domkyrkan har gett indikationer på att det även funnits en äldre, betydligt mindre, kyrka på platsen. Detta kan vara den kyrka som Erik Jedvardsson enligt legenden besökte innan han dödades 1160. Både läget i sig, på åsryggen nära Fyrisån och kopplingen till en tidig kyrka som troligen varit knuten till kungens släkt, gör att det är möjligt att det även finns äldre lämningar på platsen, kanske både av en gård och av gravar från järnåldern. Det är med andra ord en riktigt spännande plats att gräva på, men det är högst osäkert hur mycket som finns bevarat både av medeltida och senare gravar och murar och av de spår som kan ha funnits av äldre aktiviteter på platsen. Mycket av det som fanns före domkyrkans tillkomst har troligen förstörts redan i samband med att denna byggdes. Bland annat har enorma mängder grus och annat material forslats till platsen, troligen från närområdet, för att fylla ut och bygga på platån där den nya, stora kyrkan skulle få plats. Äldre lämningar kan alltså ha grävts bort och täckts över under medeltiden.

Det arkeologiska arbetet görs på uppdrag av Svenska kyrkan, Uppsala pastorat. För den som är mer intresserad av själva byggprojektet än av de arkeologiska undersökningarna hänvisar vi till dem: https://www.svenskakyrkan.se/uppsala/nyheter/avsparrningar-pa-domkyrkoplan

I del II och III av bokverket ”Uppsala domkyrka” går det att läsa mer både om domkyrkobygget, flytten av ärkesätet och om den nuvarande domkyrkans omgivningar. https://www.upplandsmuseet.se/Forskning/huseliusprojektet/

Förberedelserna inför schaktningarna på Domkyrkoplan i Uppsala pågår för fullt. Foto Linda Qviström/Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Historisk tid, Medeltid | Lämna en kommentar

Nya runfynd i Lena kyrka!

Lena kyrka, två mil norr om Uppsala, ligger vackert på en höjd vid Fyrisåns dalgång. Kyrkan blickar också ut över ett formidabelt kulturlandskap, med ett stort antal lämningar från främst yngre järnålder. Mest påtagligt är de stora gravhögarna som ligger i hagarna intill kyrkan.

Från kyrkan känner vi sen tidigare till fyra olika runstenar. I hagen närmast söder om kyrkan står två av dem uppställda, U 1026 och U 1027 (U-numren syftar på runstenarnas beteckning, eller signum, i standardverket Upplands Runinskrifter). Ursprungligen satt U 1026 i bogårdsmuren medan U 1027 påträffades tämligen intakt vid renoveringsarbeten inne i själva kyrkan, men slogs tyvärr sönder när den skulle plockas upp. På 1860-talet lät runologen Rickard Dybeck (kanske mest känd som författare till ”Du gamla du fria”) ställa upp dem i hagen.

I kyrkans vapenhus sitter U 1028 fäst på väggen. Det är ett större fragment av en ursprungligen mycket stor sten. Den är ovanlig av två anledningar, dels är den gjord av kalksten, som bara är känt från en annan sten i Uppland, där annars granit dominerar som råmaterial till runstenar, dels genom sin hämndlystna inskription: ”Gud svike dem som honom sveko”.

I början av 1600-talet noterade Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie, att det fanns en mycket sliten ristning på en tröskelsten mellan långhuset och det dåvarande vapenhuset. Stenen, som i Sveriges runinskrifter har beteckningen U 1029, försvann när det äldre vapenhuset revs, utan att någonsin avbildats.

Kända

Lena kyrkas fyra runstenar: U 1026 och U 1027, båda i hästhagen väster om kyrkan.           U 1028 i kyrkans vapenhus samt Johnannes Bureus omnämnande av en runsten ”i Lena Kyrkiodörr” (U 1029).

Så under en period av ett par månader hösten 2018 gjorde arkeologer från Upplandsmuseet inte mindre än fyra runupptäckter i samband med arbeten vid kyrkan, samtliga på olika sätt kopplade till de befintliga stenarna. I september påträffade Hans Göthberg ett kalkstensfragment när bogårdsmuren lades om. Med tanke på det ovanliga materialet bör detta höra samman med U 1028, även om det inte finns någon tydlig passning mellan de olika fragmenten. Den inkompletta inskriptionen …anua… ger heller inte mycket ledning vad gäller tolkning, men troligast är att det rör sig om ett namn, möjligen kvinnonamnet Rannvæig.

DSCF2799

Det nya kalkstensfragmentet som påträffades i bogårdsmuren.

I november var det dags för nästa upptäckt. När golvet i långhuset skulle läggas om påträffade Anna Ölund ett fragment i granit under det gamla trägolvet. Fragmentet innehöll en del av själva slingan samt de tre runorna …tu ∙ a… När fragmentet hölls upp mot runstenen U 1027 visade sig att det hade perfekt passning och faktiskt fullbordade ett ord: litu, och hör i ihop med frasen ”…och Igel och Gisl och Önd läto…” Fortsättningen a… innebär att den vanliga frasen ”…resa stenen” inte använts, utan troligtvis agua (”hugga”), en formulering som förekommer på en del lösa runstenar men är vanligast på ristningar huggna i berg eller fast häll, när man förstås inte ”reser” en sten.

IMG_1770

Det nya granitfragmentet som passade perfekt in på U 1027.

Men det skulle inte sluta där! När Robin Lucas en kall och snöig decemberdag tog med sig Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet för att titta på de nya fragmenten sprang de på en ny runa på fragmentet U 1028. Det visade sig vara en korrigering av ett ursprungligt stavfel. Runristaren (som vi tyvärr inte känner namnet på) hade missat runan n i ordet ”han”. Det hade inte hindrat hen att knacka in den utanför själva slingan!

IMG_1745

n-runan inristad utanför runslingan på U 1028.

Som om inte detta var tillräckligt skulle Linda Qviström avsluta dagen med att återfinna U 1029, Bureus aldrig avbildade runsten! Den ligger kvar på sitt ursprungliga läge, där den legat som tröskelsten i kyrkans gamla, numera igensatta ingång. En liten bit av en slinga syns, liksom runorna …tnus…, vilket inte verkar ha någon språklig betydelse. Resten av inskriften är inte synlig. Delar av den finns nog ännu dold under kyrkväggen, medan andra runor har varit oskyddade när stenen fungerade som tröskel. Dessa har blivit, med Bureus egna ord, ”bortnött af fötterne”. I och med Lindas fynd kan en runsten, omnämnd för nästan 400 år sedan, presenteras i bild för första gången!

IMG_1809

U 1029, först omnämnd av Bureus på 1600-talet, nu för första gången avbildad.

Det är mycket ovanligt att så många nya runfynd framkommer på en och samma plats under en så kort tidsperiod. Man får antagligen gå tillbaka till 1940/50-talens stora renoveringsarbeten av kyrkor för att hitta något liknande. Även om inga fragment av helt okända runstenar framkom under höstens arbete innebär de nya upptäckterna ändå landvinningar. Varje nytt fragment, varje ny runa, kan potentiellt bidra till en ökad förståelse av de olika språkliga och sociala aspekterna av 1000-talets samhälle. Närmast kommer vi nu att försöka hitta former för att integrera och presentera de nya fynden i sin miljö.

 

Publicerat i Allmänt | 3 kommentarer

Det sakrala livet i medeltidens Enköping

Från stadens äldsta tid och fram under hela medeltiden har Enköping haft en stor kyrklig närvaro. Den nu enda kvarstående Vårfrukyrkan byggdes under andra hälften av 1100-talet, och är en av de äldre stenkyrkorna i Uppland. Under medeltiden fanns ytterligare två sockenkyrkor i staden, S.t Olof och S.t Ilian. Dessutom grundas ett franciskanerkonvent 1250 och ett hospital, ett slags medeltida sjukhus med stark koppling till kyrkan, tillkommer någon gång under perioden.

_1020061.JPG

Vårfrukyrkan, sedd från undersökningsytan vid Stora Torget. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Vårfrukyrkan anlades som prostkyrka för hela Fjärdhundraland, den del av Uppland där Enköping ligger. Den ursprungliga byggnaden hade stora likheter med S.t Per i Sigtuna och katedralen i Gamla Uppsala. Kyrkorna kan stilmässigt dateras till mitten av 1100-talet, samma tid som de äldsta skriftliga beläggen för Enköping och då det svenska ärkestiftet anlades.

Närvaron av både munkar och annat kyrkligt folk har präglat den medeltida staden. Alla människor var under medeltiden djupt påverkade av den kristna världsbilden i sitt dagliga liv. Fyndmaterialet som kommer fram på grävningen invid Stora Torget ger oss en inblick i människornas personliga förhållande till tron, och till kyrkan som institution.

En mängd fynd med tydlig religiös koppling har påträffats. Däribland kan nämnas ett litet krucifix, en ring som troligen har en bön längs bandet, samt flera pilgrimsmärken. (Klicka på bilderna nedan för mer information.)

 

Pilgrimsmärkena tillhör en speciell kategori av fynd som inte bara berättar om människors privata trosuppfattning, utan också om deras erfarenheter av omvärlden. Märkena såldes på stora vallfartsorter runt om i Europa. Dit tog sig människor för att besöka platser som hade koppling antingen till Jesus själv, eller till något helgon. Pilgrimer som tagit sig dit köpte märken och bar dem på sina kläder under återresan som ett bevis på att de genomfört sin vandring.

I kvarteret Traktören har vi hittills hittat två eller tre föremål som kan tolkas som pilgrimsmärken. Ett av dem är sannolikt ett Birgittamärke, från Vadstena. Heliga Birgittas kloster i Vadstena var under den senare medeltiden en av de viktigaste vallfartsorterna i Sverige.

Ett av de andra pilgrimsmärkena föreställer en scen från korsfästelsen, med Jesus på korset och två personer stående intill. Hittills har vi inte kunnat koppla motivet till en specifik vallfartsort. Möjligheten finns fortfarande att det rör sig om en annan typ av märke som inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till en pilgrimsort.

20181004_100805.jpg

Pilgrimsmärke eller matavfall? Frågan får förbli obesvarad tills vidare. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Det tredje föremålet är något osäkert. Det rör sig om ett musselskal från en kam- eller pilgrimsmussla. Musslan var Sankt Jacobs attribut, och han var pilgrimernas eget skyddshelgon. Enligt legenden ska han ligga begravd i Santiago de Compostela i Spanien. Som en av Jesus apostlar och en av endast tre personer från bibeln som skall ha begravts i Europa, blev Sankt Jacobs gravkyrka i Santiago en av de viktigaste vallfartsorterna på kontinenten. Härifrån tog pilgrimerna med sig just sådana musselskal som det vi hittat, och bar dem på sina hattar eller väskor. I flera svenska städer har skal från pilgrimsmusslor påträffats med borrade hål för att de skal kunna bäras som ett märke eller en slags brosch. Vårt musselskal har inga sådana fästningshål, och därför är det omöjligt att säga om det faktiskt rör sig om ett pilgrimsmärke eller bara ett snäckskal.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Gamla stan i Enköping

Staden Enköping, så som vi ser den idag, har inte mycket som skvallrar om dess medeltida historia. Förutom Vårfrukykan finns inga medeltida byggnader bevarade ovan mark. Huset som idag rymmer Enköpings museum är ett av de äldsta, stående byggnaderna i staden. Några få mindre trähus från sjuttonhundratalet finns också bevarade. Men till skillnad från andra medeltida städer, så som Sigtuna, Stockholm eller Visby finns det nästan inget bevarat i stadskärnan som går tillbaka på den medeltida gatunätet.

Anledningen till att så få hus finns bevarade är den stora stadsbrand som härjade i staden år 1799. Efter branden bestämdes det att stadsplanen skulle regleras och man drog då upp det vinkelräta rutnät som stadens gator följer idag. Denna så kallade stadsplandsregleringen innebar att det medeltida gatunätet nästan helt försvann. Ett undantag är Rådhusgatan, där Enköpings museum ligger, som fortfarande idag har kvar sin slingrande sträckning. Detta är för att bebyggelsen där överlevde branden, och gatan fick därför ligga kvar. Att städer reglerades och fick nya rätvinkliga gator var vanligt långt innan det samma hände i Enköping. Uppsala, som idag har ett liknande gatunät, reglerades redan på 1600-talet. Branden 1799 var den sista stora stadsbranden som härjade i Enköping. Staden hade dock brunnit många gånger tidigare, vilket inte var ovanligt i dåtidens trästäder, där husen värmdes av öppna eldar.

Gyllenborg1795

Karta över Enköpings stad som den såg ut före stadsbranden 1799. Daterad 1795 och Signerad Gyllenborg. Källa: Riksarkivet

Med branden och regleringen försvann både de hus och gator som tidigare hade utgjort stadsbilden. På den stora stadsarkeologiska undersökningen i kvarteret Traktören, invid Stora Torget kommer dessa åter i dagens ljus. På den yta som tidigare utgjort stadshotellets bakgård finns kulturlager bevarade från både medeltid och nyare tid. Här grävs det nu fram en liten del av Enköpings gamla stadskärna, och skillnaden från dagens stad är påtaglig.

_MG_8994

Kullerstenslagd nivå av den historiska gata som löper genom undersökningsytan och som försvann i och med stadsregleringen efter branden 1799. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Det mest framträdande exemplet, som tydligt visar hur staden tidigare sett ut, är den gata som hittades redan under schaktningsarbetet i höstas och som fortfarande undersöks. Gatan går rakt igenom kvarteret i riktning mot dåtidens vattenbryn åt ena hållet och kyrkan åt andra. Flera nivåer av gatubeläggning har undersökts och tagits bort, allt från prydlig kullerstensläggning till grus, småsten och granris. Men gatans beläggning förändras inte bara över tid. Det ser också ut som att beläggningen skiljer sig åt på olika delar av gatan. Vi vet att man under medeltiden hade ansvar för att ta hand om den del av gatan som låg i anslutning till den egna tomten. Därför berodde skicket på den enskilde tomtägarens ambitionsnivå och förmåga. Någon exakt datering på gatans olika faser har vi inte i dagsläget, men sannolikt har den existerat på samma plats, från tidig medeltid och ända fram till 1799.

Namnen på de försvunna gatorna finns inte bevarade på några historiska kartor, så de känner vi inte till. Men det var vanligt genom historien att gator hade namn efter den bebyggelse eller de verksamheter som fans längs med dem. Kommer vi kunna göra några gissningar om gatans namn när fältarbetet är avslutat?

Längs med gatan har det påträffats hus från flera olika århundraden. I dagsläget är vi sannolikt nere på sent 1300-tal, men som alltid får vi pålitliga dateringar först i undersökningens analysfas.

DSC_9806

Projektledare Mathias Bäck och Fjodor Androsjtjuk dokumenterar och tar bort resterna av en byggnad från tidigmodern tid. Foto: Ebba Drugge, Upplandsmuseet

Hittills i år har det undersökts åtminstone femton till tjugo olika golv och golvnivåer i ett tiotal olika hus. I tillägg till detta antal ser vi även att många av husen haft flera olika brukningsfaser. Exempelvis har vi i ett hus från senmedeltiden hittat ett lager med dynga samt andra fynd som pekar på att det under sin yngsta tid använts som fähus. I samma hus har vi längre ner hittat fynd som indikerar att vi rör oss i en bostadsmiljö för de mer väl besuttna i samhället. Vi ser också spår av att husen byggts om och byggts till. Huset på bilden nedan har i tillägg till spisfundamentet i övre vänstra hörnet också haft en sekundärt tillbyggd spis, murad i tegel, stående ovanpå golvet i det övre höra hörnet.

IMG_0565

Tidigmodernt eller senmedeltida hus. Huset är skadat av flera moderna ledningsschakt, men har trots det bevarats väl. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

IMG_0171

Två rum och kök från 1500-talet. Huset var extremt välbevarat och endast på ett fåtal ställen var det stört av senare konstruktioner.  Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Även fynden i husen berättar om vilka som rört sig här och vad de gjort. I huset på bilden ovan hittades en stor mängd fiskeredskap, de flesta i rummet med det stenlagda golvet. Framförallt barkflöten, men också sänken och en fiskekrok. I rummet nedanför syns flera runda träföremål liggandes kvar på tiljorna. Dessa är lock eller bottnar till olika typer av laggkärl, svepkärl och tunnor. På ett av locket hade ägaren ristat in ett stort och prydligt bomärke.

20180827_134301.jpg

Ett tunnlock från huset på bilden ovan rengörs av konservator Karin Lindahl, ACTA konserveringscentrum. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Mellan husen hittar vi stora ytor med lucker jord som helt saknar större konstruktioner. Allt tyder på att detta är spår av en omfattande stadsodling. Även gärdesgårdar och hägnader tyder på samma sak. I kombination med det omfattande benmaterialet från boskapsdjur, samt de många fähus som hittades i höstas, börjar en bild av stadsmiljön växa fram. Den senmedeltida och tidigmoderna bebyggelsen inom dagens kvarter har i mångt och mycket påmint mer om en tätbebyggd samling bondgårdar än liknat den stenstad som finns idag.

DSC_9864

En gatubeläggning tas fram. Grävning pågår med maskin, hacka och skärslev samtidigt som lagren avsöks med metalldetektor. Från vänster: Johan Andersson, Peter Berg, Magnus Lindberg och Sigourney Navarro. Foto: Ebba Drugge, Upplandsmuseet

Frågan är hur hur stadsbilden kommer förändras när vi nu når en äldre nivå. Enköpings hade sin storhetstid som stad under tidigare delar av medeltiden. Hur kommer detta yttra sig i bebyggelsen? Snart vet vi mer!

 

Publicerat i 1300-tal, 1400-tal, Allmänt, Enescopinge, Enköping, Historisk tid, Medeltid | Lämna en kommentar

Summering av hösten i Enköping

Nu har årets grävningar i Kvarteret Traktören, i Enköping varit igång i ett par veckor! Enköpings kommun har beslutat att en något större yta skal undersökas och hittills har schaktning pågått av området söder om stadshotellets fundament. I takt med att grävningen tar oss djupare kan vi börja knyta an till resultaten från förra årets undersökning.

Schaktning 2017

Emelie Sunding och Elin Säll, arkeologer på Upplandsmuseet, övervakar schaktningen i kvarteret Traktören. Foto: Upplandsmuseet

Under hösten 2017 undersöktes en mindre del av tomten, den närmast Westerlundska gården. Parallellt med den arkeologiska undersökningen pågick schaktningsarbeten av den ytan där Stadshotellet tidigare stod. Arbetet med att schakta bort hotellets grundmurar och moderna fyllnadsmassor övervakades för att säkerställa att inga äldre lämningar skadades.

Dokumentation av fähus 2017

Mathias Bäck, Arkeologerna, och Emelie Sunding, Upplandsmuseet, dokumenterar ett av fähusen. Foto: Upplandsmuseet

Den del av tomten som slutundersöktes under hösten visade sig innehålla flera nivåer med välbevarade lämningar från både gårdsmiljöer och strandnära bebyggelse från perioden 1200-1600-tal. Genomgående för alla faser var den höga bevaringsgaraden för både organiskt material och metaller. Till det allra yngsta skedet hörde ett bostadshus från 1600-talets mitt där flera mynt hittades ovan husets trägolv. Under 1500-talet har denna del av tomten utgjorts av ett fähusområde. Här undersökte vi tre samtida fähus där var och ett använts för att stalla olika djur. Makrofossilanalyser av kulturlagren inom fähusen har visat att ett använts för höns, ett för svin och ett för nötboskap. Fähusen var uppförda i trä, tätt intill varandra med smala passager emellan.

Stenläggning 2017

Undersökningsytan sedd från Kyrkogatan. I de äldsta skedena har stenlagda gator anlagts längs strandkanten. Foto: Arkeologerna

I de äldsta skedena, preliminärt daterade till 1200- och 1300-tal, undersökte vi olika konstruktioner längs den medeltida strandkanten. Här fanns bland annat stenlagda gator som sannolikt följde strandkantens sträckning och uppbyggda stenvallar som stabiliserat marken närmast vattnet. Från samma period hittades även rester av olika fiskeredskap så som krokar, flöten och en mjärde.

Till slut nåddes det som en gång under medeltiden varit sjöbotten och här påträffades stolphål grävda i den rena sanden. I botten av stolphålen fanns rester av tjära som använts för att impregnera stolparna. Möjligen var detta rester av en brygga.

Bänk 2017

Konservator Karin Lindahl (ACTA Konserveringscentrum AB) tar hand om en träbänk som hittades 2017. Foto: Arkeologerna

Fyndmaterialet har i huvudsak utgjorts av föremål tillverkade i trä – bland annat träkärl, delar av verktyg och olika byggnadsdetaljer som dymlingar och kilar. Det kanske största fyndet var en träbänk som återanvänts i ett av fähusen. Även en hel del metallföremål hittades, också de välbevarade. Exempelis dräktdetaljer som söljor och ströningar samt verktyg, också läderföremål så som skor och en knivslida. Då denna del av tomten främst använts för stallning av djur hittades inte hushållsföremål som keramik och glaskärl i lika stor utsträckning som är vanligt vid stadsarkeologiska undersökningar.

Handtag 2017

Handtaget från en spade eller dynggrep hittad i ett av fähusen. Foto: Upplandsmuseet

För att närmare kunna datera de olika bebyggelsefaserna har prover skickats för dendrokronologisk analys (årsringsdatering). Dessutom kommer efter fältarbetets slut en analys av fyndmaterialet göras för att närmare bestämma typer, provenienser och dateringar.

Resultaten från fjolårets undersökning ger en bra fingervisning om vad som kan förväntas i år. Hittills har vi fått fram en gata som försvann i och med stadsbranden 1799, och nu undersöker vi 1600-tals bebyggelsen där intill. Fynden är många och kan precis som i fjol ses i utställningen Veckans Fynd på Enköpings museum. På gatans västra sida framkommer rester av ytterligare bebyggelse som sannolikt är andra halvorna av några av de hus som undersöktes i fjol. När hela ytan är färdiggrävd kvarstår att pussla samman samtliga resultat för att få fram en så tydlig bild som möjligt av kvarterets historia.

Vi återkommer snart med färska nyheter från årets undersökning!

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Härnevi kyrka – byggd på äldre helgedom?

Uppförande av en kyrka är sällan det första som sker på en plats. Medeltida kyrkor har i vissa fall anlagts på platser med traditioner längre tillbaka i tiden. I samband med en arkeologisk undersökning i Härnevi kyrka fick vi tillfälle att studera områdets historia och möjliga orsaker till varför kyrkan byggts just här. 

Härnevi kyrka är en trevlig liten kyrka som ligger norr om Enköping. Mest känd är den för sina vackra målningar på vägg och valv. Målningarna är gjorda av Albertus Pictor i slutet på 1400-talet och de som finns i taket har aldrig varit övermålade, något som annars varit vanligt i de medeltida kyrkorna.  Resultatet är att takmålningarna är alldeles särskilt färgstarka och välbevarade.

Målning Pictor

Takmålning av Albertus Pictor från Härnevi kyrkas kor. Foto Malin Lucas, Upplandsmuseet.

 

Härnevi kyrka, så som den ser ut idag, är byggd på 1400-talet, men den har en föregångare. Det vet vi eftersom det omtalas i skriftliga källor redan på 1300-talet. Kyrkan har också en dopfunt som tillverkades på 1200-talet och ytterligare inventarier från 1300-talet. Om den tidigare kyrkan vet vi inget mer, men den har troligen varit av trä.

 

Härnevi_exteriör

Härnevi kyrkas exteriör. Fotograferad 1968 av Ingvar H Ericsson/Upplandsmuseet.

 

I samband med en renovering av kyrkan närvarade en arkeolog från Upplandsmuseet, för att se om det fanns några äldre konstruktioner eller annat intressant att dokumentera under golvet i koret. Här skulle nämligen golvnivån sänkas för att kyrkan ska få en enhetlig höjd på golvet. Eftersom golvet inte skulle sänkas med särskilt mycket var möjligheterna till nya och spännande upptäckter ganska begränsade. Kyrkan har ovanligt nog ett medeltida högaltare i murat tegel som används. Mellan mitten av 1700-talet och fram till 1950-talet var det gömt av en altarpredikstol som tog upp stort utrymme i koret. De begränsade grävinsatserna kunde visa att det medeltida altaret var uppbyggt på ett par större block. Kanske har dessa varit en del av ett ännu äldre altare? I övrigt hittade vi rester av bänkinredning från 1700-talet längs korets sidor.

 

Medeltida altare

Härnevi kyrkas medeltida altare. Foto Malin Lucas, Upplandsmuseet.

 

Spännande plats

Härnevi är emellertid inte bara intressant för att det finns en en fin kyrka utan här finns också fina fornlämningar av äldre datum. I Lilla Härnevi har två depåfynd hittats, det ena från bronsåldern och det andra från järnåldern. Bronsåldersfyndet bestod av över 40 olika bronsföremål, en väldig skatt för tiden och järnåldersfyndet var likaledes kostsamt, det bestod av ett antal guldtenar. Om de som grävde ner fynden hade för avsikt att också så småningom gräva upp dem, eller om de var offer till gudarna vet vi inte. Det senare är en lockande tanke eftersom själva namnet Härnevi innehåller ett efterled, -vi, som betyder just helig plats. Vilken guddom den var ägnad till är oklart.

Helgedom?

Kanske har kyrkan också byggts just här för att det redan var en helig plats. Det finns andra exempel på att kyrkor byggts på sådana platser, kanske för att ta udden av hedendomen, eller för att det rörde sig om platser där människor redan var vana att samlas. Exempel på när en sådan här platskontinuitet sker är kanske allra tydligast i Frösö kyrka i Jämtland. Där hittade man mitt under koret resterna av en vikingatida kultplats men många olika typer av offrade djur, främst björn, som deponerats runt ett träd. Det fanns också människoben. Ett annat exempel skulle kunna vara Gamla Uppsala. Här vet vi visserligen inte var man förlade sin huvudsakliga kultutövning, men kyrkan ligger alldeles intill de stora vendeltida hallarna och de medeltida litterära källorna omtalar också platsen som en viktig helgedom.

Hur det nu ligger till med kultplatskontinuiteten vid Härnevi kyrka vet vi inte men något som skulle kunna peka i den riktningen är några gamla bilder och fältritningar som Nils Sundquist (landsantikvarie i Uppsala) troligen gjorde på 1950-talet. På ritningen står ordet forngrav? men det framgår inte var denna möjliga grav funnits. På fotografierna blir det däremot tydligt att schaktet som han dokumenterade låg strax utanför kyrkans vapenhus. Dessvärre tycks han inte ha grävt vidare i den så vi vet inte om det faktiskt var en förhistorisk grav. Kanske kan framtida undersökningar av kyrkan och dess omgivningar ge svaret på frågan om det faktiskt funnits en förhistorisk kultplats vid kyrkan.

Härnevi kyrka_Sundquist

Fältritning av Nils Sundquist från 1952. Ritningen visar överst ett tvärsnitt av det dokumenterade schaktet och nederst ett ovanifrånperspektiv av samma schakt. Vid båda ritningarna har Sundquist skrivit det gäckande ordet forngrav?

 

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Arkeologiska strapatser i skog och mark

Som arkeolog undersöker man inte bara genom att gräva, en annan del i fältarbetet kan vara så kallade utredningar och inventeringar. Dessa insatser görs oftast för att fastställa om det inom tilltänkta exploateringsområden finns okända fornlämningar. Under de sista skälvande veckorna 2017 gav sig några av Upplandsmuseets arkeologer ut för en större utredning i norra delarna av Stockholms län.

Det var ett stråk mellan Vallentuna och Arlanda flygplats, inom Vallentuna och Sigtuna kommuner, som Upplandsmuseet fick i uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län att utreda.

Innan fältinventeringen påbörjades genomfördes en kart- och arkivstudie. Dels studerades äldre lantmäterikartor från perioden 1600-1800-tal för att få en uppfattning om förekomsten av äldre bebyggelse och markanvändning under sen historisk tid. Dessutom gjordes en genomgång av tidigare undersökningar som gjorts i anslutning till den aktuella sträckan och information om eventuella lösfynd inom området. Allt för att få en så bra bild som möjligt av vad som kunde väntas i fält.

DSCN2454

Redo för utredning! Robin Lucas och Hans Göthberg dokumenterar i fält. Foto Malin Lucas, Upplandsmuseet.

 

Vår tappra trupp trotsade novemberkylan och vandrade genom sammanlagt 520 hektar av skogs- impediment- och odlingsmarker. Vid utredningen berördes 58 kända fornlämningar av olika typ och ålder som gravfält, stensättningar och stensträngar. Därtill lokaliserades inte mindre än 40 nya objekt av varierande slag och olika ålder som alla dokumenterades och mättes in digitalt med GPS. Bland de nyfunna lämningarna fanns stensättningar, stensträngar, gränsmarkeringar och lägenhetsbebyggelse.

20171123_093902

Adam Hultberg mäter in en nyfunnen stensättning med hjälp av en GPS . Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

 

DSCN2679

Hans Göthberg och Robin Lucas vid ett nyfunnen gränsröse. Foto Malin Lucas, Upplandsmuseet.

 

Med hjälp av äldre lantmäterikartor har flera av lägenhetsbebyggelserna kunnat identifieras som torp. Torpen verkar främst ha tillkommit under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, men även äldre och yngre exempel fanns representerade. Vid torplämningarna hittades bland annat husgrunder, källargrunder och spisrösen. Kartstudierna visar även att användandet av mer än hälften av torpen upphört innan 1850.

DSCN2486

En stolt Robin Lucas i en oregistrerad källargrund. Källaren kan kopplas samman med ett torp som finns med på kartor från 1764 och 1803. Foto Malin Lucas, Upplandsmuseet.

 

I landskapet kunde dessutom ett antal möjliga boplatslägen identifieras. Indikationer på en boplats kan exempelvis vara förekomst av skärvsten och skärvstenshögar samt närheten till gravfält. Förutom detta tittar man även på landskapets utseende, kanske den viktigaste ledtråden i jakten på boplatslägen!

Snart kommer rapporten från utredningen att finnas tillgänglig för läsning och nedladdning på vår hemsida.

Publicerat i Allmänt, Arkeologisk utredning, Äldre järnålder, Bronsålder, Historisk tid, Yngre järnålder | Märkt , , , | 7 kommentarer