En järnåldersboplats i Rickomberga

Vi har i ett tidigare inlägg berättat om att vi undersökt en del av en större bosättning i Rickomberga. Nu är alla analyser gjorda och sedan en tid tillbaka finns en rapport färdig. Här kommer en presentation av resultaten, men också en beskrivning av en av de metoder arkeologer använder för att bringa ordning ur kaos. Ytan var begränsad till cirka 1300 m2, ungefär en 1/3 fotbollsplan, men inom den påträffades nästan 450 stolphål, härdar avfallsgropar och ugnar. De allra flesta var stolphål, kopplade till olika konstruktioner som hus och hägnader. Det stod klart redan under fältarbetet att ett antal generationer hus avlöst varandra på samma plats, men det var helt enkelt omöjligt att i fält identifiera individuella hus.

stolphål

Karta över området. Varenda röd fläck är ett stolphål.

Istället fick vi efterhandsidentifiera de flesta hus. Det är ett vanligt tillvägagångssätt, som vi inte beskrivit ingående i detta sammanhang tidigare. En förutsättning av att vi noggrant dokumenterade alla stolphål (vi grävde de flesta, men tidsbrist gjorde att en del endast beskrevs ytligt). I efterhand gick vi igenom beskrivningarna och jämförde storlek, djup, utseende, för att på så sätt matcha olika stolphål med varandra och koppla dessa till olika konstruktioner. På detta sätt kunde identifiera inte mindre än 25 hus och tre hägnader. Vi tittade också på hur stolphål skar varandra, alltså vilka stolphål som grävts ner i äldre stolphål. På det här sättet kan man etablera en kronologi för huskonstruktionerna.

A1535_1550

Schematisk illustration av två stolphål i genomskärning, där det högra skär det vänstra. Det högra är alltså  yngre än det vänstra. Om stolphålen tillhör två olika hus kan man alltså urskilja en bebyggelsekronologi.

hus

Karta med identifierade huskonstruktioner. Jämför med kaoset i den första bilden.

När vi kombinerade denna kronologi med C14-datering av ett urval stolphål kunde vi skapa oss en bild av bebyggelsens utveckling. Det visade sig att boplatsen kronologiskt kunde delas in i så mycket som nio olika faser, daterade från 200-talet till 1000-talet e Kr, från vad vi kallar romersk järnålder till sen vikingatid. Denna kontinuitet var inte riktigt vad vi förväntade oss, eftersom man ofta när man vi gräver i Mälardalen hittar ett avbrott i bebyggelse från järnåldern. Många boplatser ute på lerslätterna har övergetts under perioden 300 – 600 e Kr, då bebyggelsen har flyttats upp på höjder, möjligen för att frigöra bördiga lerjordar för odling. I Rickomberga har detta skifte skett, men först 500 år senare, i övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Hela järnåldersboplatsen täcktes av ett tjockt odlingslager, som troligen varit i bruk från medeltiden och fram andra halvan av 1800-talet när Rickomberga upphörde vara en bondby för att bli en del av den växande Uppsala stad.

fig46_Fas_II

Tre olika faser i boplatsens bebyggelsehistoria (uppifrån och ner): 235-380 e Kr, 530-615 e Kr och 885-975 e Kr.

Fyndmaterialet var begränsat och inte särskilt spännande, lite djurben från vanliga husdjur som häst, gris och nötkreatur, och mindre mängder keramik och bränd lera. Dessa är tämligen vanliga fynd på boplatser från perioden. Ett undantag var en liten mejsel med mycket vass egg, som påträffades invid en härd. Storleken och formen antydde att det rörde sig om ett mycket specialiserat instrument.

Fig42_Mejsel

Mejseln. Notera den ringa storleken.

Boplatsen var inte avgränsad inom undersökningsytan, utan fortsatte utanför området, och den framtida utvecklingen av Rickomberga som stadsdel kommer utan tvekan innebära mer arkeologiska undersökningar. Fortsättning följer…

Publicerat i Allmänt, Äldre järnålder, Yngre järnålder | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Åter till Gnista – gnistrande granater

Den senaste veckan har resultaten från undersökningen av Gnista fått stor uppmärksamhet i media och många har läst om dem här på Arkeologibloggen. Som vi skrev då har flera olika analyser gjorts på det uppgrävda materialet. När granaterna från gravhögen analyserades framträdde något oväntat!

Granater – en gnistrande ädelsten

Granater är en ädelsten som användes till smycken och som dekoration på bland annat svärdhjaltar och sköldar under yngre järnålder. Vid undersökningen av Gnistahögen hittades flera förgyllda föremål med innefattade granater, bland annat tre ansikten med granatögon och ett förgyllt grishuvud där ögat utgjordes av en röd granat. I gravhögen hittades också små guldkassetter med innefattade granater, detta kallas Granatcloisonné.

_DSC0008

Ett förgyllt grishuvud med granatöga som möjligen suttit på en sköld. Foto Bengt Backlund, Upplandsmuseet.

Granatcloisonné är ett hantverk där tunna tillslipade granatskivor innefattas i föremål av guld eller förgylld brons. Granatskivorna läggs ofta på en mönstrad guldfolie som skapar en extra lyster. Hantverket har en lång historia och var framförallt uppskattat av de frankiska konungarna under stora delar av den merovingiska perioden. Men granaterna var också eftertraktade i Skandinavien där de blev populära under folkvandrings- och vendeltid och återfinns bland annat från platser som Valsgärde, Valsta och Gamla Uppsala.

cloisonne01

Guldkassetter med innefattade röda granater, s.k. Granatcloisonné. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.  

_DSC0028

Våfflad guldfolie som finns under granaterna i cloisonnékasseterna. Foto Max Jahrehorn, Oxider AB.

Granat är ett samlingsnamn för en grupp silikamineraler och är en vanligt förekommande mineralgrupp som bland annat finns naturligt i den svenska berggrunden. Granater finns i metamorfiska berggrunder där de bildas av högt tryck och/eller värme. Färgerna på granater kan variera från allt mellan lila till röda och gröna. Den röda färgen är den som främst förknippas med granater och historiskt sett har det varit den mest eftertraktade i ädelstenskonsten. De vanligaste granaterna vid smyckestillverkning kallas almandin, pyrop, hessinit och spessantin.

Oväntade resultat

Efter att utgrävningen i Gnista avslutats genomfördes en rad olika analyser på det uppgrävda materialet. Inom ramen för ett större projekt kring vendeltida metallhantverk och smyckestillverkning har granaterna från Gnista analyserats i ett svepelektronmikroskop.

Med ett svepelektronmikroskop kan man förstora material väldigt mycket. Det går även att läsa av den kemiska sammansättningen och vilka grundämnen som ingår. Detta helt utan att göra någon skada på föremålet då man endast mäter hur elektroner från olika grundämnen studsar. När man analyserar granater med hjälp av ett svepelektronmikroskop kan den kemiska sammansättningen visa varifrån granaterna brutits, eftersom detta skiljer sig åt mellan olika områden.

Vid analysen upptäcktes att en av de små röda stenarna faktiskt inte var en äkta granat utan tillverkad i rött glas. Detta syntes bara i mikroskopet och med blotta ögat kunde man inte ana att det bland fynden fanns en oäkta granat.

_DSC0007

I Gnistahögen hittades även tre lösa granater. Vid analysen med svepelektronmikroskopet upptäcktes att granaten i mitten i själva verket var tillverkad av glas. Foto Bengt Backlund, Upplandsmuseet. 

Glasgranaten väcker frågor. Varför har man låtit tillverka en granatkopia i glas? Kanske behövde man ersätta en granat men saknade det rätta materialet eller kunskapen att skära till en ny? Var inte själva materialet lika viktigt som utseendet?

 

Vill ni läsa mer om granater?

Här finns en uppsats om granater under yngre järnålder!

Läs om ett spännande Projekt om granater från samma period som Gnistahögen!

Publicerat i 1100-tal, Allmänt, Medeltid, Yngre järnålder | Märkt , | Lämna en kommentar

Guld och Granater – Resultaten från den arkeologiska undersökningen i Gnista

Under 2013 undersökte arkeologer från Upplandsmuseet och SAU ett gravfält vid Gnista i utkanten av Uppsala. Efter flera års analysarbete är nu rapporten färdig och resultaten har överträffat alla förväntningar och kommer att få stor betydelse för den arkeologiska forskningen. 

Rika gravgåvor i Gnistahögen

Undersökningen i Gnista dominerades av en stor gravhög från slutet av 500-talet vilket är den största som undersökts i regionen på många år. Gravgåvorna var mycket rika och i klass med dem från de kända båtgravarna i Vendel och Valsgärde.

RIMG0334

Arkeologer från Upplandsmuseet och SAU undersöker Gnistahögen sommaren 2013. Foto Andreas Hennius, Upplandsmuseet.

Mannen som gravlagts i högen hade fått med sig förgyllda föremål med infattade granater, sannolikt delar av en hjälm, svärd och sköld, en praktfull hästutrustning, importerat glas och spelpjäser i valben. På gravbålet hade den döde också fått med sig ett stort antal djur. Brända ben från fem hundar, fem grisar, får, två hästar, duvhök, pilgrimsfalk och berguv samt en gädda och delar av en ko hittades i gravhögen.

_DSC3577

Guldkassetter med granater som sannolikt suttit på ett svärdshjalt. Foto Olle Norling, Upplandsmuseet.

_DSC0046

Pressbleck i silver med punktornerade flätmönster hittade i Gnistahögen. Möjligen har pressblecken suttit på en hjälm. Foto Olle Norling, Upplandsmuseet.

Gnistahögen är en viktig pusselbit för förståelsen av rika gravar och stora högar runt Uppsala och eftersom den undersökts med moderna metoder kan resultaten också användas för att tolka om tidigare undersökningar.

Gravar från hednisk och kristen tid

Begravningsplatsen var i bruk under en lång tid, från slutet av 500-talet ända fram till 1200-talet och kan berätta mycket om en dynamisk period med religionsskifte och en allt starkare kungamakt.

Gravarna visar att övergången från det förkristna till det kristna gravskicket inte var ett tydligt brott utan snarare en förändring som skedde gradvis över flera generationer. Trots att människorna blivit kristna och övergår till ett kristet gravskick utan gravgåvor och med jordfästningar istället för brandbegravningar, fortsätter man att under väldigt lång tid begrava sina anhöriga på samma gravfält som tidigare. Avsaknaden av en kyrkobyggnad stärker bilden av att den tidiga formen av kristendom i Uppland inte var beroende av en kyrkobyggnad.

Skelettgravar Gnista

Skelett från en vuxen person och ett barn som begravdes i Gnista. Gravarna visar på ett kristet gravskick och dateras till början av 1000-talet. Foto Emma Sjöling, SAU.

Genom omfattande analyser av materialet har vi kunnat kartlägga människornas liv, hälsa, diet, död och begravning på ett sätt som gör att de kan jämföras med andra liknande gravfält i exempelvis Sigtuna och Birka. En skillnad är t ex att befolkningen i Gnista hade fler bristsjukdomar, dvs att de åt en mindre näringsrik kost. 

Smärtsam tandbearbetning

Speciellt var också att två äldre män som begravdes i Gnista hade infilade horisontella streck på tänderna. Detta måste ha gjort mycket ont att göra och eventuellt förstärktes effekten genom att man gnuggade in färg på tänderna så att ränderna syntes ännu tydligare. Fenomenet är känd även på andra håll i Sverige och diskuteras just nu flitigt inom arkeologin. Forskarna vet ännu inte vad denna markering betyder, kanske någon form av tillhörighet eller statustecken.

_DSC0138_5834_Max_I1_dx_Tandmodifiering

Del av en överkäke från grav 31 med artificiell tandmodifiering. Framtanden har tre horisontella streck på utsidan av emaljen. Foto Bengt Backlund, Upplandsmuseet.

 

Många fler spännande resultat finns att läsa om i rapporten ”Människor kring Gnistahögen”! Den kan enkelt laddas ner som pdf från vår hemsida.

 

Publicerat i Allmänt | 3 kommentarer

Sensationellt runstensfynd!

I ett smalt schakt vid Hagby kyrka gjorde Upplandsmuseets arkeolog Emelie Sunding årets runstensfynd. I schaktkanten syntes från början en stor sten med tydlig ristning på ovansidan och misstanken om att det var en runsten bekräftades när undersökningsytan utökades.

hagby-kyrka-ask-037Den framgrävda runstenen U 874 vid Hagby kyrka. Foto Emelie Sunding.

På platsen låg en 1,8 m lång och 1,3 m bred runsten med tydlig inskription. Stenen är omtalad och avbildad i slutet av 1600-talet då den låg i det senmedeltida vapenhuset som tröskelsten. Under 1800-talet tycks stenen fallit i glömska och den gamla kyrkan revs till förmån för en ny.  När åskledningsschaktet nu grävdes hittades runstenen som troligen murades in i vapenhuset under 1400-talet.

dscn0177Arkeolog Emelie Sunding dokumenterar den återfunna runstenen. Foto Robin Lucas.

Runstenen är ristad i mitten av 1000-talet av en känd runristare vid namn Fot. Stenens runslinga bär inskriptionen Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader. Runslingan börjar och avslutas med ett djurhuvud och svans och på runstenens övre del finns en fågelristning.

fagel-beskurenFågelfiguren på stenens övre del. Foto Emelie Sunding.

Nu ska stenen tas upp ur marken, undersökas och dokumenteras. Förhoppningsvis kan den ställas upp vid kyrkan så att alla som kommer till Hagby kyrka i Uppland kan se den. Vem vet …kanske finns det fler runor på stenens baksida?

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Ett gravfält i Alsike

Då var det dags för en liten uppdatering av bloggen, denna gång författat av Mattias Frisk som fick tillfälle att följa med ut på en slutundersökning i Alsike. Idag växer Alsike så det knakar men detta är inte första gången området bebyggs. Inför husbyggnationerna i området kring Hälleborgsgatan fick Upplandsmuseet i uppdrag att undersöka ett gravfält innan dynamit och maskineri förvandlade platsen till ett bostadsområde. På platsen var en stensättning känd sen tidigare och under en förundersökning som museet genomförde av platsen hösten 2014 påträffades ytterligare tre säkra och flera möjliga stensättningar. Stensättningar utgörs av stenar lagda i geometriska former. Här i Alsike var det främst cirklar och halvcirklar som påträffades, varav flera hade en tydlig kantkedja för att markera gravens ytterkant. Också värt att nämna är att vid en större undersökning i området på 1990-talet påträffades både boplatslämningar och gravar med dateringar spridda från yngre bronsålder fram till tidig yngre järnålder (ca 1100 f Kr – 600 e Kr).

Schaktplan_

Plan över gravfältet

Av våra fyra fältveckor tillbringade vi de två första med att rensa bort torv, sly, rötter, matjord, mer torv och ännu mer matjord från de kända stensättningarna samt de som kunde tänkas dölja sig i torvens djup. Sammanlagt såg elva gravar dagens ljus, tydligt lagda i två parallella rader i öst – västlig riktning. Om denna placering har någon betydelse, eller om det bara är den 6e koppen kaffe som talar, är svårt att säga. En möjlig tanke är att Grav 1 och 5 som är de västligaste sättningarna i vardera rad, kan vara de äldsta och först i släktledet och  att gravarna bakom dessa ligger från äldst till yngst. Om detta stämmer eller ej får C-14 proverna som tagits avgöra. Platsen i sig är en udde i landskapet och är en typisk plats för gravar under brons- och järnåldern. I söder skiljs udden åt från nästa höjdrygg i landskapet av en naturlig passage, vilket gör det än mer tydligt att Grav 1 och 5 som ligger på kanten av udden, är tänkta att synas från passagen.

Nog med tolkningar. Vad hittade vi? Sammanlagt konstaterades alltså 11 gravar. Okej, tekniskt sett 10.5.  Grav 1, den största stensättningen som var känd sen tidigare, visade sig vara tom, minutiöst sållande och rensande till trots. Per definition är det därmed ingen grav då den varken innehöll gravgåvor eller ben, trots att konstruktionen i sig är ett skolexempel. Vad som dock bör påpekas är att den södra delen av graven och dess kantkedja tycks ha kalvat ner för slänten i söder för många herrans år sedan, och den gravgömma som fanns däri spolades troligen ut under samma tid och nu istället ligger spridd i skogen nedanför.

DSCN0510

Grav 1, den större graven under grävningens gång. I bildens övre del syns den utkalvade delen av stensättningen som vetter åt söder.

Gravens sydliga granne, Grav 5, som även den utgjordes av stora stenar, om än något mindre i omkrets, uppvisade även den också väldigt lite benmaterial. Möjligt är att dessa som sagt är äldst då väldigt lite ben bevarats.

DSCN0676

Minutiöst arbete över vattensållen. Från vänster till höger: Malin Lucas, Robin Lucas, Mattias Frisk och Adam Hultberg.

Gällande de övriga nio gravarna var ingen lika ”monumental” som 1an och 5an, och var och en var unik i sin konstruktion. Kantkedja, ingen kantkedja, oregelbundenhet, halvcirklar liggandes intill bergsknallar, alla varianter fanns här. Vad som däremot tycks ha varit mindre experimentellt i dåtidens begravningsprocess är gravarnas inre gravskick. I var och en av de återstående gravarna återfanns brända ben från den eller de hädangångna, samt i vissa fall även keramik från en urna eller ett litet bikärl. Av dessa gravar är det främst Grav 4 och Grav 10 som sticker ut, detta på grund av de innehöll större mängder brända benfragment än de andra, men i Grav 10 även en kolfläck med vad som främst tycktes innehålla skallfragment. Detta kan möjligen indikera att ett huvud kremerats separat på platsen. De övriga benen var överlag rengjorda och inte uppblandade med kol och sot.

DSCN0662

Brända ben i sållen.

Provresultat på hur dessa individer skiljer sig åt i tid, möjligen kön, om de var ensamma på bålet eller flera, eller om de hade med sig mat eller husdjur på bålet, väntar vi på med spänning. Fortsättning följer.

DSCN0669

Grav 7, en vällagd mindre stensättning.

Mattias Frisk. Arkeolog.

Publicerat i Allmänt, Äldre järnålder, Bronsålder | Märkt , , | 2 kommentarer

Arkeologisk förmedling – tankar från Danmark om Gamla Uppsalas framtid

Upplandsmuseet står inför ett eventuellt övertagande av Gamla Uppsala museum, som i nuläget drivs av Riksantikvarieämbetet. Inför detta har museets arkeologiska avdelning genomfört en resa till Danmark i syfte att söka inspiration och nya idéer från våra kollegor i söder. Att överta driften av ett museum som det i Gamla Uppsala innebär ett stort ansvar men förhoppningsvis kan det även innebära möjligheter att tänka och göra nytt.

Gamla Uppsala Museum som i dag drivs av Riksantikvarieämbetet.

Under resan besökte vi flera arkeologiska museer där man, på olika vis, främst fokuserar på att lyfta fram och gestalta tidsperioderna yngre järnålder och vikingatid. Vi fick genom detta en chans att, med den kulturhistoriska bilden i fokus, tillsammans reflektera över viktiga frågor som rör en plats historia, gestaltning och autenticitet.

Hur kan man utveckla, variera och förbättra ett befintligt museum? Vilken funktion och roll ska och kan museet ha i samhället? Vi skulle vilja lyfta kulturmiljön i Gamla Uppsala och på så vis skapa en spännande och lockande plats för såväl lokala, inhemska och utländska besökare. Det enastående läget med museet som en integrerad del av kulturmiljön innebär möjligheter att skapa en levande plats dit människor kan söka sig för inspiration, kunskap och reflektion. I den lilla orten Jelling i Danmark har detta nyligen blivit verklighet.

AÖ_9

Monumentområdet vid Jelling. Foto Upplandsmuseet.

Vid Jelling finns en kulturmiljö inte helt olik den i Gamla Uppsala, även om den är mindre till yta och innehåll, med ett museum alldeles intill själva fornlämningen. Här finns två stora gravhögar, en skeppssättning och en medeltida kyrka. Vid arkeologiska undersökningar har man även påträffat stora hallbyggnader intill högarna samt en rombisk pallisad som omgärdar hela komplexet.

Jell4

Pallisaden tolkad som konstverk inramar monumentområdet. Foto Upplandsmuseet.

Alldeles intill högarna och kyrkan ligger Royal Jelling museum, eller Kongernes Jelling, som sedan 2007 drivs av Nationalmuseet i Danmark. Nyligen gjordes en stor satsning på museet och den faktiska kulturmiljön. I juni 2015 öppnade de nya utställningarna. Fokus har lagts på att skapa ett museum där besökaren kan interagera och själv delta i utställningen. Det är berättelsen om platsens historia som står i fokus förmedlad genom den senaste digitala tekniken. Trots att föremål nästan helt saknas i utställningen lyckas Jelling museum förmedla en sammanhängande upplevelse av vikingarnas samhälle, religion och livsvillkor.

Förutom att ha utvecklat en upplevelsebaserad vandring innanför museets väggar, har man även integrerat det omkringliggande landskapet och fornlämningarna. En konstnär har fått gestalta de delar av platsens historia som inte längre syns, läget för pallisaden markeras delvis med höga stolpar och plattor gjutna i betong. Även den stora skeppssättningen har synliggjorts genom snedställda betongplattor. Man har skapat ett samspel mellan museet och kulturmiljön som tillsammans blivit ett populärt besöksmål. Under de tre första månaderna sedan nystarten har man haft drygt 90.000 besökare.

Den nya museibyggnaden i Moesgaard. Foto Moesgaard Museum

Mycket stora satsningar har även gjorts på det arkeologiska museet Moesgaard utanför staden Århus. Här har man byggt en helt ny museibyggnad och enbart arkitekturen är värd ett besök. Upplevelserna börjar redan i museets stora entréhall. I den centralt belägna trappan, som leder ned till utställningen över förhistorien, möter man ”Familjen” – sju verklighetstrogna rekonstruktioner i naturlig storlek av de tidiga hominiderna, från Lucy fram till stenålderskvinnan från Koelbjerg. I utställningen involveras sedan nästan alla ens sinnen. Vandringen genom olika salar och rum ackompanjeras av ljus, ljud och melodier. I delen som visar upp bronsåldern illustreras dåtidens kosmologi genom ett ljusskådespel över natthimlen som fyller salens tak. Därunder finns ekkistegravarna från Borum Eshøj placerade inuti en gravhög där man själv kan vandra in. På Moesgaard finns ett av Danmarks välkända mosslik, Grauballemannen, som kan beskådas både ovanifrån, där golvet som omger montern är mjukt och ger känslan av att vandra på torv, och beskådas nere i mossens djup där Grauballemannen vilar.

Stjärnhimlen i Bronsåldersdelen på utställningen ”Oldtid”. Foto Upplandsmuseet

Ett intryck som vi alla delar efter resan, som sannolikt stannar hos oss längst, är hur högt man i Danmark värdesätter kulturmiljöer och arkeologisk kunskap. Att tillgängliggöra och förmedla denna kunskap prioriteras, såväl hos företagsvärlden, allmänheten och på kommunal och statlig nivå.

De senaste 25 åren har flera omfattande arkeologiska undersökningar genomförts i Gamla Uppsala, både i forsknings– och exploateringssyfte. Ny och viktig kunskap om platsens historiska utveckling har framkommit. Det mytiska centrum som Gamla Uppsala utgjort, börjar successivt ta form och få klarare konturer. Det innebär att historien nu måste revideras och lyftas fram. Detta bör gestaltas, förmedlas och göras tillgängligt. Utvecklingsmöjligheterna för museet och kulturmiljön som besöksmål är unika. Här finns en snarast outnyttjad resurs som behöver värnas, brukas och utvecklas.

Upplandsmuseets arkeologiska avdelning på plats utanför Vikingemuseet Ladby. Från vänster: Robin Lucas, Emelie Sunding, Per Frölund, Bent Syse, Dan Fagerlund, Malin Lucas och Anna Ölund. Foto Upplandsmuseet

/Emelie Sunding, Anna Ölund, Per Frölund, Dan Fagerlund, Malin Lucas, Robin Lucas och Bent Syse.

Under 2014 publicerades en utredning om förutsättningarna för ett samgående mellan Upplandsmuseet och Gamla Uppsala Museum.

Upplandsmuseets styrelses ordförande Pia Wårdsäter och vice ordförande Emilie Eriksson skrev tidigare i somras en debattartikel angående övertagandet av Gamla Uppsala museum

Neil Price, professor vid institutionen för arkeologi och antik historia på Uppsala Universitet, skrev tidigare i år en recension av Moesgaards Museum, läs den här

Besökta platser:

Vikingaskibsmuseet i Roskilde

Roskilde Domkyrka

Trelleborg

Sagnlandet Lejre

Holbæk Museum

Moesgaard Museum(MOMU)

Royal Jelling Museum

Øm Kloster Museum

Vikingemuseet Ladby

Nationalmuseet

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

När röda hanen är lös – om åskskydd av länets kyrkor

Eldsvåda genom åsknedslag har drabbat många, om inte till och med de flesta, av landets kyrkor genom århundraderna. Otaliga uppteckningar i kyrkoarkiven berättar om just detta. Förr fanns en föreställning om att själva ordet eld kunde framkalla olycka, så därför kallade man ibland elden för ”den röda hanen”.

När en kyrka brinner innebär det oftast en katastrof för församlingen, sockenborna och de närboende. Både materiella och immateriella värden går förlorade. De flesta av landets kyrkor är symbolbyggnader med mycket höga kulturhistoriskta värden och i en brand skadas ofta byggnaden, inventarier och föremål som är oersättliga. Riksantikvarieämbetet uppskattar att under de senaste hundra åren har ungefär en kyrka per år eldhärjats av olika skäl (rapport Kyrkan brinner!). Åsknedslag är ett av hoten mot våra kyrkobyggnader.

Danmarks kyrka 1889

Danmarks kyrka 1889 med nedbrunnet tak och tornspira efter åsknedslag. Fotograf okänd, Upplandsmuseets bildarkiv.

Innan det moderna åskskyddet fanns förlitade man sig på erfarenhet, rituell praktik och böner. Olaus Magnus beskriver under 1550-talet nordbornas försök att skydda sig mot åskan och blixten genom klockringning, kringbärande av invigda vaxljus, rökelsekar och ivriga böner. Just ringning i kyrkklockor vid åskoväder var en tydlig varning, både på landsbygden och i städerna. Man trodde också att kyrkklockornas klang kunde skingra eller förleda åskmolnen. Ofta begav sig också människor till kyrkan eller till klockstaplarna för att söka skydd mot åskan och regnet, med förödande konsekvenser om åskan slog ned. Redan 1764 presenterade Uppsalaprofessorn Torben Bergman sina idéer om hur kyrkor och hus effektivt kunde åskskyddas och hans principer står sig än idag.

Trots att kyrkorna tidigt försågs med åskskydd har blixten många gånger slagit ned i kyrktorn och klockstaplar. Senast det inträffade i Uppsala län var när kyrkvinden eldhärjades på Enköpings-Näs kyrka 2012. I Upplandsmuseets bildsamlingar finns gripande bilder av kyrkobränder orsakade av åska från bl.a. Odensala kyrka, Bälinge kyrka och Danmarks kyrka.

Släckningsarbete Bälinge kyrka

”Klockorna smulto, ljuskronor störtade ned från taket” gick det att läsa i UNT den 28 april 1941 dagen efter att Bälinge kyrka drabbats av en våldsam brand. Bilden visar det dramatiska släckningsarbetet den 27 april 1941. Fotograf Paul Sandberg, Upplandsmuseets bildarkiv.

De senaste åren har ett flertal kyrkor runt om i Uppsala län försetts med nytt åskskydd, genom att så kallade ringledare grävs ned. För oss arkeologer innebär det ofta schaktningsövervakning av ett smalt, grunt schakt runt den aktuella kyrkobyggnaden. Trots de smala schakten kan det arkeologiska resultatet vara av vikt. Runt om kyrkorna påträffar vi ofta äldre grundmurar till kyrkans vapenhus eller sakristior som rivits eller byggts om. Under mark kan det också finnas spår av äldre gravkapell och kyrkogårdsmurar. Kulturlagren runt om kyrkorna berättar om ombyggnationer och bränder. Under 2014 övervakades ett flertal schakt för åskskydd vid Åkeby kyrka, Nora kyrka och Läby kyrka.

Läby kyrka

Åskoväder vid Läby kyrka 2014. Fotograferad i samband med arkeologisk schaktningsövervakning för nytt åskskydd. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Under sommaren och hösten 2015 står en mängd kyrkor på tur för komplettering av åskskydd. Vi kommer att övervaka markarbete vid kyrkorna i; Skuttunge, Åland, Järlåsa, Vänge, Lillkyrka, Veckholm, Villberga, Tillinge, Sparrsätra och Vårfrukyrkan i Enköping. Förhoppningsvis framkommer det lämningar under mark som kan ge ny och viktig information om kyrkobyggnadernas historia. Förhoppningsvis kommer också dessa kyrkor effektivt skyddas mot den röde hanens framfart.

/ Anna Ölund, arkeolog, Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Historisk tid, Medeltid | Märkt , , , | Lämna en kommentar