Domkyrkoplan: Fler och fler gravar

Nu har undersökningarna vid Domkyrkoplan i Uppsala pågått i lite mer än en månad och vi hittar fortfarande gravar, fler och fler. Hittills är ungefär 60 undersökta. Fortfarande hör gravarna troligen till 1600- och 1700-talet.

Vi fortsätter också att hitta byggnadsavfall från domkyrkan. En del fint huggna stenar, halvfärdiga stenhuggaralster som spruckit eller blivit misslyckade på andra sätt, har återanvänts i murar och andra konstruktioner. I kyrkogårdsmuren finns flera sådana exempel. I väster, närmast kyrkan, finns dessutom spår efter vad som troligen varit en stenhuggares arbetsplats. Avhuggna flisor och fragment visar att både kalk- och sandsten har bearbetats här.

Publicerat i Medeltid, Uppsala | Lämna en kommentar

Iohannis Folqvinson & Henrici Gabelbanc – två personer i medeltidens Enköping

Veckan innan jul avslutade vi den stora undersökningen vid Stora Torget, i Enköping. Vi har fått möta människorna i det medeltida Enköping genom resterna från deras hus, deras sopor och deras borttappade föremål. Genom över 800 år av stadens historia har vi grävt oss ner bland resterna av tusentals människoliv.

Till ovanligheterna hör att vi även lärt känna två människor från Enköpings medeltid vid namn. Två sigillstampar påträffats på undersökningen. Detta är ovanligt då föremålen var både värdefulla och viktiga för ägarna. De fungerade som dåtidens identitetshandlingar och användes för att signera brev och avtal på samma sätt som vi använder våra namnteckningar idag. Därför skulle de förstöras om ägaren dog, så att ingen annan kunde använda dem.

_1020529 2.jpg

Iohannis Folqvinsons sigillstamp. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Stamparna som vi hittat har tillhört en Iohannis Folqvinson och en Henrici Gabelbanc. Båda stamparna är ganska lika varandra, runda och med namnet skrivet längs en bård, omkring ett vapen eller bomärke i mitten. Namnen föregås av ett ”s”, för ”sigillum”.

_1020592 2

Efter konservering kunde vi göra ett avtryck i lera av den ena sigillstampen. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Att veta namnen på människorna som bodde i kvarteret gör att vi kommer dem ännu närmre. Det gör också att vi rör oss från arkeologin in i historievetenskapen. Kanske kan vi återfinna namnen någonstans i de historiska källorna? Vilka var Iohannis och Henrici? Vad arbetade de med? Vad hade de för familj?

_1000749

Upplandsmuseets projektledare Joakim Kjellberg guidar besökare från Riksarkivet. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Någon Iohannis Folqvinson har vi ännu inte påträffat i de skriftliga källorna. Men med hjälp av dels Upplandsmuseets forskare Herman Bengtsson och dels Riksarkivet har vi fått fram uppgifter om en Folqvin, borgare i Enköping. Då ska man ha i åtanke att detta var på den tiden då nästan alla söner och döttrar fick sin fars (eller ibland mors) namn, med tillägget ”son” eller ”dotter”. Folqvinson är alltså ett så kallat patronymikon, och man kan ganska säkert säga att Iohannis far hetat Folqvin. Självklart går det inte att säkert belägga detta släktskap, men kopplingen är onekligen intressant!

Denna Folqvin nämns i ett brev utfärdat runt 1300-talets mitt. I Barcelona! I brevet står att läsa:

”Holmvast Johansson, kyrkoherde i Orsa, och Folkvin, borgare i Enköping, förklaras i notarialinstrument stå i skuld till Barcelona-borgaren Petrus de Media Villa (Pere de Mitjavila). Utfärdare Petrus de Cava Roche, notarie med kunglig auktorisation. De båda svenskarna var på väg till sultanen i Alexandria med jaktfalkar.” 

(Riksarkivet, SDHK 5221)

Texten är minst sagt fantasieggande, med omnämnande av städer som Barcelona och Alexandria i samma mening som Orsa och Enköping.

När man gör arkeologiska undersökningar av lämningar från historisk tid, måste man kombinera de arkeologiska resultaten med informationen från de nedskrivna historiska källorna. När vi hittar föremål med text på blir samspelet mellan historievetenskapen och arkeologin extra tydligt.

Nu har arbete med rapporten påbörjats där många analyser och noggranna genomgångar av fynd- och dokumentationsmaterial väntar.

Gruppbild - Traktören 2018

Nästan alla arkeologerna som arbetat i Kvarteret Traktören under 2018. Från vänster: Malin Lucas, Iohannes Miaris Sundberg, Hanna Strehlau, Magnus Lindberg, Karin Stenström, John Wändsjö, Sigourney Navarro, Peter Berg, Ebba Drugge, Joakim Kjellberg, Olof Håkansson, Fedir Androshchuk, Johan Andersson, Felicia Hellgren, Tomas Westberg, Mathias Bäck, ”Kenta”, Emelie Sunding, Adam Hultberg, Ola Magnell, Rosanna Jönis Radvall. Foto: Anna Ölund, Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Domkyrkoplan: Murar och gravar

För er som har undrat vad som pågår i det stora tältet vid domkyrkan i Uppsala kan vi meddela att vi nu, efter en del fördröjningar, äntligen kommit igång med den arkeologiska undersökningen. Efter att ha schaktat bort de översta bärlagren och fyllnadsmassorna ser vi delar av den medeltida mur som omgärdat kyrkan. Den övre delen av muren har varit av tegel, men detta finns det inte mycket kvar av. Istället ser vi den gråstensgrund muren vilat på. 

DSCN4500

Muren är genomgrävd av moderna rörledningar på flera ställen. Just nu pågår arbetet med att tömma dessa, rensa fram muren och därefter dokumentera den.

Innanför muren, närmast kyrkan, hittar vi som väntat gravar, de flesta troligen från 1600- och 1700-tal. Ett annat spännande fynd som gjorts hittills är spill från stenhuggeriverksamhet, möjligen både medeltida och senare.

 

 

Bild | Posted on av | Lämna en kommentar

Domkyrkoplan i Uppsala

I början av 2019 kommer en arkeologisk undersökning att påbörjas på Domkyrkoplan, intill det södra av Uppsala domkyrkas båda torn. Kyrkans tornspiror behöver renoveras och för att kunna göra detta ska en stor lyftkran sättas upp. Eftersom den måste förankras i ett stort betongfundament på tre meters djup behöver en arkeologisk undersökning först göras på platsen för att det som förstörs av schaktningarna ska kunna dokumenteras.

Förutom gravar som funnits på kyrkogården runt domkyrkan fram till slutet av 1700-talet förväntar vi oss att hitta fyllnadsmassor från domkyrkobygget och kanske även verkstadsspår från detta. Det kan också finnas murar från konstruktioner som hört till domkyrkans verksamhet under medeltiden.

Då domkyrkan började byggas på 1270-talet var Uppsala, eller Östra Aros som platsen hette innan ärkesätet flyttades hit från Gamla Uppsala, redan en etablerad stad. Vid tidigare undersökningar i den östra delen av domkyrkoplatån har bland annat spår av gränder som hör till ett äldre bebyggelseskede konstaterats. Georadarundersökningar inne i domkyrkan har gett indikationer på att det även funnits en äldre, betydligt mindre, kyrka på platsen. Detta kan vara den kyrka som Erik Jedvardsson enligt legenden besökte innan han dödades 1160. Både läget i sig, på åsryggen nära Fyrisån och kopplingen till en tidig kyrka som troligen varit knuten till kungens släkt, gör att det är möjligt att det även finns äldre lämningar på platsen, kanske både av en gård och av gravar från järnåldern. Det är med andra ord en riktigt spännande plats att gräva på, men det är högst osäkert hur mycket som finns bevarat både av medeltida och senare gravar och murar och av de spår som kan ha funnits av äldre aktiviteter på platsen. Mycket av det som fanns före domkyrkans tillkomst har troligen förstörts redan i samband med att denna byggdes. Bland annat har enorma mängder grus och annat material forslats till platsen, troligen från närområdet, för att fylla ut och bygga på platån där den nya, stora kyrkan skulle få plats. Äldre lämningar kan alltså ha grävts bort och täckts över under medeltiden.

Det arkeologiska arbetet görs på uppdrag av Svenska kyrkan, Uppsala pastorat. För den som är mer intresserad av själva byggprojektet än av de arkeologiska undersökningarna hänvisar vi till dem: https://www.svenskakyrkan.se/uppsala/nyheter/avsparrningar-pa-domkyrkoplan

I del II och III av bokverket ”Uppsala domkyrka” går det att läsa mer både om domkyrkobygget, flytten av ärkesätet och om den nuvarande domkyrkans omgivningar. https://www.upplandsmuseet.se/Forskning/huseliusprojektet/

Förberedelserna inför schaktningarna på Domkyrkoplan i Uppsala pågår för fullt. Foto Linda Qviström/Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Historisk tid, Medeltid | Lämna en kommentar

Nya runfynd i Lena kyrka!

Lena kyrka, två mil norr om Uppsala, ligger vackert på en höjd vid Fyrisåns dalgång. Kyrkan blickar också ut över ett formidabelt kulturlandskap, med ett stort antal lämningar från främst yngre järnålder. Mest påtagligt är de stora gravhögarna som ligger i hagarna intill kyrkan.

Från kyrkan känner vi sen tidigare till fyra olika runstenar. I hagen närmast söder om kyrkan står två av dem uppställda, U 1026 och U 1027 (U-numren syftar på runstenarnas beteckning, eller signum, i standardverket Upplands Runinskrifter). Ursprungligen satt U 1026 i bogårdsmuren medan U 1027 påträffades tämligen intakt vid renoveringsarbeten inne i själva kyrkan, men slogs tyvärr sönder när den skulle plockas upp. På 1860-talet lät runologen Rickard Dybeck (kanske mest känd som författare till ”Du gamla du fria”) ställa upp dem i hagen.

I kyrkans vapenhus sitter U 1028 fäst på väggen. Det är ett större fragment av en ursprungligen mycket stor sten. Den är ovanlig av två anledningar, dels är den gjord av kalksten, som bara är känt från en annan sten i Uppland, där annars granit dominerar som råmaterial till runstenar, dels genom sin hämndlystna inskription: ”Gud svike dem som honom sveko”.

I början av 1600-talet noterade Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie, att det fanns en mycket sliten ristning på en tröskelsten mellan långhuset och det dåvarande vapenhuset. Stenen, som i Sveriges runinskrifter har beteckningen U 1029, försvann när det äldre vapenhuset revs, utan att någonsin avbildats.

Kända

Lena kyrkas fyra runstenar: U 1026 och U 1027, båda i hästhagen väster om kyrkan.           U 1028 i kyrkans vapenhus samt Johnannes Bureus omnämnande av en runsten ”i Lena Kyrkiodörr” (U 1029).

Så under en period av ett par månader hösten 2018 gjorde arkeologer från Upplandsmuseet inte mindre än fyra runupptäckter i samband med arbeten vid kyrkan, samtliga på olika sätt kopplade till de befintliga stenarna. I september påträffade Hans Göthberg ett kalkstensfragment när bogårdsmuren lades om. Med tanke på det ovanliga materialet bör detta höra samman med U 1028, även om det inte finns någon tydlig passning mellan de olika fragmenten. Den inkompletta inskriptionen …anua… ger heller inte mycket ledning vad gäller tolkning, men troligast är att det rör sig om ett namn, möjligen kvinnonamnet Rannvæig.

DSCF2799

Det nya kalkstensfragmentet som påträffades i bogårdsmuren.

I november var det dags för nästa upptäckt. När golvet i långhuset skulle läggas om påträffade Anna Ölund ett fragment i granit under det gamla trägolvet. Fragmentet innehöll en del av själva slingan samt de tre runorna …tu ∙ a… När fragmentet hölls upp mot runstenen U 1027 visade sig att det hade perfekt passning och faktiskt fullbordade ett ord: litu, och hör i ihop med frasen ”…och Igel och Gisl och Önd läto…” Fortsättningen a… innebär att den vanliga frasen ”…resa stenen” inte använts, utan troligtvis agua (”hugga”), en formulering som förekommer på en del lösa runstenar men är vanligast på ristningar huggna i berg eller fast häll, när man förstås inte ”reser” en sten.

IMG_1770

Det nya granitfragmentet som passade perfekt in på U 1027.

Men det skulle inte sluta där! När Robin Lucas en kall och snöig decemberdag tog med sig Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet för att titta på de nya fragmenten sprang de på en ny runa på fragmentet U 1028. Det visade sig vara en korrigering av ett ursprungligt stavfel. Runristaren (som vi tyvärr inte känner namnet på) hade missat runan n i ordet ”han”. Det hade inte hindrat hen att knacka in den utanför själva slingan!

IMG_1745

n-runan inristad utanför runslingan på U 1028.

Som om inte detta var tillräckligt skulle Linda Qviström avsluta dagen med att återfinna U 1029, Bureus aldrig avbildade runsten! Den ligger kvar på sitt ursprungliga läge, där den legat som tröskelsten i kyrkans gamla, numera igensatta ingång. En liten bit av en slinga syns, liksom runorna …tnus…, vilket inte verkar ha någon språklig betydelse. Resten av inskriften är inte synlig. Delar av den finns nog ännu dold under kyrkväggen, medan andra runor har varit oskyddade när stenen fungerade som tröskel. Dessa har blivit, med Bureus egna ord, ”bortnött af fötterne”. I och med Lindas fynd kan en runsten, omnämnd för nästan 400 år sedan, presenteras i bild för första gången!

IMG_1809

U 1029, först omnämnd av Bureus på 1600-talet, nu för första gången avbildad.

Det är mycket ovanligt att så många nya runfynd framkommer på en och samma plats under en så kort tidsperiod. Man får antagligen gå tillbaka till 1940/50-talens stora renoveringsarbeten av kyrkor för att hitta något liknande. Även om inga fragment av helt okända runstenar framkom under höstens arbete innebär de nya upptäckterna ändå landvinningar. Varje nytt fragment, varje ny runa, kan potentiellt bidra till en ökad förståelse av de olika språkliga och sociala aspekterna av 1000-talets samhälle. Närmast kommer vi nu att försöka hitta former för att integrera och presentera de nya fynden i sin miljö.

 

Publicerat i Allmänt | 3 kommentarer

Det sakrala livet i medeltidens Enköping

Från stadens äldsta tid och fram under hela medeltiden har Enköping haft en stor kyrklig närvaro. Den nu enda kvarstående Vårfrukyrkan byggdes under andra hälften av 1100-talet, och är en av de äldre stenkyrkorna i Uppland. Under medeltiden fanns ytterligare två sockenkyrkor i staden, S.t Olof och S.t Ilian. Dessutom grundas ett franciskanerkonvent 1250 och ett hospital, ett slags medeltida sjukhus med stark koppling till kyrkan, tillkommer någon gång under perioden.

_1020061.JPG

Vårfrukyrkan, sedd från undersökningsytan vid Stora Torget. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Vårfrukyrkan anlades som prostkyrka för hela Fjärdhundraland, den del av Uppland där Enköping ligger. Den ursprungliga byggnaden hade stora likheter med S.t Per i Sigtuna och katedralen i Gamla Uppsala. Kyrkorna kan stilmässigt dateras till mitten av 1100-talet, samma tid som de äldsta skriftliga beläggen för Enköping och då det svenska ärkestiftet anlades.

Närvaron av både munkar och annat kyrkligt folk har präglat den medeltida staden. Alla människor var under medeltiden djupt påverkade av den kristna världsbilden i sitt dagliga liv. Fyndmaterialet som kommer fram på grävningen invid Stora Torget ger oss en inblick i människornas personliga förhållande till tron, och till kyrkan som institution.

En mängd fynd med tydlig religiös koppling har påträffats. Däribland kan nämnas ett litet krucifix, en ring som troligen har en bön längs bandet, samt flera pilgrimsmärken. (Klicka på bilderna nedan för mer information.)

 

Pilgrimsmärkena tillhör en speciell kategori av fynd som inte bara berättar om människors privata trosuppfattning, utan också om deras erfarenheter av omvärlden. Märkena såldes på stora vallfartsorter runt om i Europa. Dit tog sig människor för att besöka platser som hade koppling antingen till Jesus själv, eller till något helgon. Pilgrimer som tagit sig dit köpte märken och bar dem på sina kläder under återresan som ett bevis på att de genomfört sin vandring.

I kvarteret Traktören har vi hittills hittat två eller tre föremål som kan tolkas som pilgrimsmärken. Ett av dem är sannolikt ett Birgittamärke, från Vadstena. Heliga Birgittas kloster i Vadstena var under den senare medeltiden en av de viktigaste vallfartsorterna i Sverige.

Ett av de andra pilgrimsmärkena föreställer en scen från korsfästelsen, med Jesus på korset och två personer stående intill. Hittills har vi inte kunnat koppla motivet till en specifik vallfartsort. Möjligheten finns fortfarande att det rör sig om en annan typ av märke som inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till en pilgrimsort.

20181004_100805.jpg

Pilgrimsmärke eller matavfall? Frågan får förbli obesvarad tills vidare. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Det tredje föremålet är något osäkert. Det rör sig om ett musselskal från en kam- eller pilgrimsmussla. Musslan var Sankt Jacobs attribut, och han var pilgrimernas eget skyddshelgon. Enligt legenden ska han ligga begravd i Santiago de Compostela i Spanien. Som en av Jesus apostlar och en av endast tre personer från bibeln som skall ha begravts i Europa, blev Sankt Jacobs gravkyrka i Santiago en av de viktigaste vallfartsorterna på kontinenten. Härifrån tog pilgrimerna med sig just sådana musselskal som det vi hittat, och bar dem på sina hattar eller väskor. I flera svenska städer har skal från pilgrimsmusslor påträffats med borrade hål för att de skal kunna bäras som ett märke eller en slags brosch. Vårt musselskal har inga sådana fästningshål, och därför är det omöjligt att säga om det faktiskt rör sig om ett pilgrimsmärke eller bara ett snäckskal.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Gamla stan i Enköping

Staden Enköping, så som vi ser den idag, har inte mycket som skvallrar om dess medeltida historia. Förutom Vårfrukykan finns inga medeltida byggnader bevarade ovan mark. Huset som idag rymmer Enköpings museum är ett av de äldsta, stående byggnaderna i staden. Några få mindre trähus från sjuttonhundratalet finns också bevarade. Men till skillnad från andra medeltida städer, så som Sigtuna, Stockholm eller Visby finns det nästan inget bevarat i stadskärnan som går tillbaka på den medeltida gatunätet.

Anledningen till att så få hus finns bevarade är den stora stadsbrand som härjade i staden år 1799. Efter branden bestämdes det att stadsplanen skulle regleras och man drog då upp det vinkelräta rutnät som stadens gator följer idag. Denna så kallade stadsplandsregleringen innebar att det medeltida gatunätet nästan helt försvann. Ett undantag är Rådhusgatan, där Enköpings museum ligger, som fortfarande idag har kvar sin slingrande sträckning. Detta är för att bebyggelsen där överlevde branden, och gatan fick därför ligga kvar. Att städer reglerades och fick nya rätvinkliga gator var vanligt långt innan det samma hände i Enköping. Uppsala, som idag har ett liknande gatunät, reglerades redan på 1600-talet. Branden 1799 var den sista stora stadsbranden som härjade i Enköping. Staden hade dock brunnit många gånger tidigare, vilket inte var ovanligt i dåtidens trästäder, där husen värmdes av öppna eldar.

Gyllenborg1795

Karta över Enköpings stad som den såg ut före stadsbranden 1799. Daterad 1795 och Signerad Gyllenborg. Källa: Riksarkivet

Med branden och regleringen försvann både de hus och gator som tidigare hade utgjort stadsbilden. På den stora stadsarkeologiska undersökningen i kvarteret Traktören, invid Stora Torget kommer dessa åter i dagens ljus. På den yta som tidigare utgjort stadshotellets bakgård finns kulturlager bevarade från både medeltid och nyare tid. Här grävs det nu fram en liten del av Enköpings gamla stadskärna, och skillnaden från dagens stad är påtaglig.

_MG_8994

Kullerstenslagd nivå av den historiska gata som löper genom undersökningsytan och som försvann i och med stadsregleringen efter branden 1799. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Det mest framträdande exemplet, som tydligt visar hur staden tidigare sett ut, är den gata som hittades redan under schaktningsarbetet i höstas och som fortfarande undersöks. Gatan går rakt igenom kvarteret i riktning mot dåtidens vattenbryn åt ena hållet och kyrkan åt andra. Flera nivåer av gatubeläggning har undersökts och tagits bort, allt från prydlig kullerstensläggning till grus, småsten och granris. Men gatans beläggning förändras inte bara över tid. Det ser också ut som att beläggningen skiljer sig åt på olika delar av gatan. Vi vet att man under medeltiden hade ansvar för att ta hand om den del av gatan som låg i anslutning till den egna tomten. Därför berodde skicket på den enskilde tomtägarens ambitionsnivå och förmåga. Någon exakt datering på gatans olika faser har vi inte i dagsläget, men sannolikt har den existerat på samma plats, från tidig medeltid och ända fram till 1799.

Namnen på de försvunna gatorna finns inte bevarade på några historiska kartor, så de känner vi inte till. Men det var vanligt genom historien att gator hade namn efter den bebyggelse eller de verksamheter som fans längs med dem. Kommer vi kunna göra några gissningar om gatans namn när fältarbetet är avslutat?

Längs med gatan har det påträffats hus från flera olika århundraden. I dagsläget är vi sannolikt nere på sent 1300-tal, men som alltid får vi pålitliga dateringar först i undersökningens analysfas.

DSC_9806

Projektledare Mathias Bäck och Fjodor Androsjtjuk dokumenterar och tar bort resterna av en byggnad från tidigmodern tid. Foto: Ebba Drugge, Upplandsmuseet

Hittills i år har det undersökts åtminstone femton till tjugo olika golv och golvnivåer i ett tiotal olika hus. I tillägg till detta antal ser vi även att många av husen haft flera olika brukningsfaser. Exempelvis har vi i ett hus från senmedeltiden hittat ett lager med dynga samt andra fynd som pekar på att det under sin yngsta tid använts som fähus. I samma hus har vi längre ner hittat fynd som indikerar att vi rör oss i en bostadsmiljö för de mer väl besuttna i samhället. Vi ser också spår av att husen byggts om och byggts till. Huset på bilden nedan har i tillägg till spisfundamentet i övre vänstra hörnet också haft en sekundärt tillbyggd spis, murad i tegel, stående ovanpå golvet i det övre höra hörnet.

IMG_0565

Tidigmodernt eller senmedeltida hus. Huset är skadat av flera moderna ledningsschakt, men har trots det bevarats väl. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

IMG_0171

Två rum och kök från 1500-talet. Huset var extremt välbevarat och endast på ett fåtal ställen var det stört av senare konstruktioner.  Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Även fynden i husen berättar om vilka som rört sig här och vad de gjort. I huset på bilden ovan hittades en stor mängd fiskeredskap, de flesta i rummet med det stenlagda golvet. Framförallt barkflöten, men också sänken och en fiskekrok. I rummet nedanför syns flera runda träföremål liggandes kvar på tiljorna. Dessa är lock eller bottnar till olika typer av laggkärl, svepkärl och tunnor. På ett av locket hade ägaren ristat in ett stort och prydligt bomärke.

20180827_134301.jpg

Ett tunnlock från huset på bilden ovan rengörs av konservator Karin Lindahl, ACTA konserveringscentrum. Foto: Adam Hultberg, Upplandsmuseet

Mellan husen hittar vi stora ytor med lucker jord som helt saknar större konstruktioner. Allt tyder på att detta är spår av en omfattande stadsodling. Även gärdesgårdar och hägnader tyder på samma sak. I kombination med det omfattande benmaterialet från boskapsdjur, samt de många fähus som hittades i höstas, börjar en bild av stadsmiljön växa fram. Den senmedeltida och tidigmoderna bebyggelsen inom dagens kvarter har i mångt och mycket påmint mer om en tätbebyggd samling bondgårdar än liknat den stenstad som finns idag.

DSC_9864

En gatubeläggning tas fram. Grävning pågår med maskin, hacka och skärslev samtidigt som lagren avsöks med metalldetektor. Från vänster: Johan Andersson, Peter Berg, Magnus Lindberg och Sigourney Navarro. Foto: Ebba Drugge, Upplandsmuseet

Frågan är hur hur stadsbilden kommer förändras när vi nu når en äldre nivå. Enköpings hade sin storhetstid som stad under tidigare delar av medeltiden. Hur kommer detta yttra sig i bebyggelsen? Snart vet vi mer!

 

Publicerat i 1300-tal, 1400-tal, Allmänt, Enescopinge, Enköping, Historisk tid, Medeltid | Lämna en kommentar