Sensationellt runstensfynd!

I ett smalt schakt vid Hagby kyrka gjorde Upplandsmuseets arkeolog Emelie Sunding årets runstensfynd. I schaktkanten syntes från början en stor sten med tydlig ristning på ovansidan och misstanken om att det var en runsten bekräftades när undersökningsytan utökades.

hagby-kyrka-ask-037Den framgrävda runstenen U 874 vid Hagby kyrka. Foto Emelie Sunding.

På platsen låg en 1,8 m lång och 1,3 m bred runsten med tydlig inskription. Stenen är omtalad och avbildad i slutet av 1600-talet då den låg i det senmedeltida vapenhuset som tröskelsten. Under 1800-talet tycks stenen fallit i glömska och den gamla kyrkan revs till förmån för en ny.  När åskledningsschaktet nu grävdes hittades runstenen som troligen murades in i vapenhuset under 1400-talet.

dscn0177Arkeolog Emelie Sunding dokumenterar den återfunna runstenen. Foto Robin Lucas.

Runstenen är ristad i mitten av 1000-talet av en känd runristare vid namn Fot. Stenens runslinga bär inskriptionen Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader. Runslingan börjar och avslutas med ett djurhuvud och svans och på runstenens övre del finns en fågelristning.

fagel-beskurenFågelfiguren på stenens övre del. Foto Emelie Sunding.

Nu ska stenen tas upp ur marken, undersökas och dokumenteras. Förhoppningsvis kan den ställas upp vid kyrkan så att alla som kommer till Hagby kyrka i Uppland kan se den. Vem vet …kanske finns det fler runor på stenens baksida?

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Ett gravfält i Alsike

Då var det dags för en liten uppdatering av bloggen, denna gång författat av Mattias Frisk som fick tillfälle att följa med ut på en slutundersökning i Alsike. Idag växer Alsike så det knakar men detta är inte första gången området bebyggs. Inför husbyggnationerna i området kring Hälleborgsgatan fick Upplandsmuseet i uppdrag att undersöka ett gravfält innan dynamit och maskineri förvandlade platsen till ett bostadsområde. På platsen var en stensättning känd sen tidigare och under en förundersökning som museet genomförde av platsen hösten 2014 påträffades ytterligare tre säkra och flera möjliga stensättningar. Stensättningar utgörs av stenar lagda i geometriska former. Här i Alsike var det främst cirklar och halvcirklar som påträffades, varav flera hade en tydlig kantkedja för att markera gravens ytterkant. Också värt att nämna är att vid en större undersökning i området på 1990-talet påträffades både boplatslämningar och gravar med dateringar spridda från yngre bronsålder fram till tidig yngre järnålder (ca 1100 f Kr – 600 e Kr).

Schaktplan_

Plan över gravfältet

Av våra fyra fältveckor tillbringade vi de två första med att rensa bort torv, sly, rötter, matjord, mer torv och ännu mer matjord från de kända stensättningarna samt de som kunde tänkas dölja sig i torvens djup. Sammanlagt såg elva gravar dagens ljus, tydligt lagda i två parallella rader i öst – västlig riktning. Om denna placering har någon betydelse, eller om det bara är den 6e koppen kaffe som talar, är svårt att säga. En möjlig tanke är att Grav 1 och 5 som är de västligaste sättningarna i vardera rad, kan vara de äldsta och först i släktledet och  att gravarna bakom dessa ligger från äldst till yngst. Om detta stämmer eller ej får C-14 proverna som tagits avgöra. Platsen i sig är en udde i landskapet och är en typisk plats för gravar under brons- och järnåldern. I söder skiljs udden åt från nästa höjdrygg i landskapet av en naturlig passage, vilket gör det än mer tydligt att Grav 1 och 5 som ligger på kanten av udden, är tänkta att synas från passagen.

Nog med tolkningar. Vad hittade vi? Sammanlagt konstaterades alltså 11 gravar. Okej, tekniskt sett 10.5.  Grav 1, den största stensättningen som var känd sen tidigare, visade sig vara tom, minutiöst sållande och rensande till trots. Per definition är det därmed ingen grav då den varken innehöll gravgåvor eller ben, trots att konstruktionen i sig är ett skolexempel. Vad som dock bör påpekas är att den södra delen av graven och dess kantkedja tycks ha kalvat ner för slänten i söder för många herrans år sedan, och den gravgömma som fanns däri spolades troligen ut under samma tid och nu istället ligger spridd i skogen nedanför.

DSCN0510

Grav 1, den större graven under grävningens gång. I bildens övre del syns den utkalvade delen av stensättningen som vetter åt söder.

Gravens sydliga granne, Grav 5, som även den utgjordes av stora stenar, om än något mindre i omkrets, uppvisade även den också väldigt lite benmaterial. Möjligt är att dessa som sagt är äldst då väldigt lite ben bevarats.

DSCN0676

Minutiöst arbete över vattensållen. Från vänster till höger: Malin Lucas, Robin Lucas, Mattias Frisk och Adam Hultberg.

Gällande de övriga nio gravarna var ingen lika ”monumental” som 1an och 5an, och var och en var unik i sin konstruktion. Kantkedja, ingen kantkedja, oregelbundenhet, halvcirklar liggandes intill bergsknallar, alla varianter fanns här. Vad som däremot tycks ha varit mindre experimentellt i dåtidens begravningsprocess är gravarnas inre gravskick. I var och en av de återstående gravarna återfanns brända ben från den eller de hädangångna, samt i vissa fall även keramik från en urna eller ett litet bikärl. Av dessa gravar är det främst Grav 4 och Grav 10 som sticker ut, detta på grund av de innehöll större mängder brända benfragment än de andra, men i Grav 10 även en kolfläck med vad som främst tycktes innehålla skallfragment. Detta kan möjligen indikera att ett huvud kremerats separat på platsen. De övriga benen var överlag rengjorda och inte uppblandade med kol och sot.

DSCN0662

Brända ben i sållen.

Provresultat på hur dessa individer skiljer sig åt i tid, möjligen kön, om de var ensamma på bålet eller flera, eller om de hade med sig mat eller husdjur på bålet, väntar vi på med spänning. Fortsättning följer.

DSCN0669

Grav 7, en vällagd mindre stensättning.

Mattias Frisk. Arkeolog.

Publicerat i Allmänt, Äldre järnålder, Bronsålder | Märkt , , | Lämna en kommentar

Arkeologisk förmedling – tankar från Danmark om Gamla Uppsalas framtid

Upplandsmuseet står inför ett eventuellt övertagande av Gamla Uppsala museum, som i nuläget drivs av Riksantikvarieämbetet. Inför detta har museets arkeologiska avdelning genomfört en resa till Danmark i syfte att söka inspiration och nya idéer från våra kollegor i söder. Att överta driften av ett museum som det i Gamla Uppsala innebär ett stort ansvar men förhoppningsvis kan det även innebära möjligheter att tänka och göra nytt.

Gamla Uppsala Museum som i dag drivs av Riksantikvarieämbetet.

Under resan besökte vi flera arkeologiska museer där man, på olika vis, främst fokuserar på att lyfta fram och gestalta tidsperioderna yngre järnålder och vikingatid. Vi fick genom detta en chans att, med den kulturhistoriska bilden i fokus, tillsammans reflektera över viktiga frågor som rör en plats historia, gestaltning och autenticitet.

Hur kan man utveckla, variera och förbättra ett befintligt museum? Vilken funktion och roll ska och kan museet ha i samhället? Vi skulle vilja lyfta kulturmiljön i Gamla Uppsala och på så vis skapa en spännande och lockande plats för såväl lokala, inhemska och utländska besökare. Det enastående läget med museet som en integrerad del av kulturmiljön innebär möjligheter att skapa en levande plats dit människor kan söka sig för inspiration, kunskap och reflektion. I den lilla orten Jelling i Danmark har detta nyligen blivit verklighet.

AÖ_9

Monumentområdet vid Jelling. Foto Upplandsmuseet.

Vid Jelling finns en kulturmiljö inte helt olik den i Gamla Uppsala, även om den är mindre till yta och innehåll, med ett museum alldeles intill själva fornlämningen. Här finns två stora gravhögar, en skeppssättning och en medeltida kyrka. Vid arkeologiska undersökningar har man även påträffat stora hallbyggnader intill högarna samt en rombisk pallisad som omgärdar hela komplexet.

Jell4

Pallisaden tolkad som konstverk inramar monumentområdet. Foto Upplandsmuseet.

Alldeles intill högarna och kyrkan ligger Royal Jelling museum, eller Kongernes Jelling, som sedan 2007 drivs av Nationalmuseet i Danmark. Nyligen gjordes en stor satsning på museet och den faktiska kulturmiljön. I juni 2015 öppnade de nya utställningarna. Fokus har lagts på att skapa ett museum där besökaren kan interagera och själv delta i utställningen. Det är berättelsen om platsens historia som står i fokus förmedlad genom den senaste digitala tekniken. Trots att föremål nästan helt saknas i utställningen lyckas Jelling museum förmedla en sammanhängande upplevelse av vikingarnas samhälle, religion och livsvillkor.

Förutom att ha utvecklat en upplevelsebaserad vandring innanför museets väggar, har man även integrerat det omkringliggande landskapet och fornlämningarna. En konstnär har fått gestalta de delar av platsens historia som inte längre syns, läget för pallisaden markeras delvis med höga stolpar och plattor gjutna i betong. Även den stora skeppssättningen har synliggjorts genom snedställda betongplattor. Man har skapat ett samspel mellan museet och kulturmiljön som tillsammans blivit ett populärt besöksmål. Under de tre första månaderna sedan nystarten har man haft drygt 90.000 besökare.

Den nya museibyggnaden i Moesgaard. Foto Moesgaard Museum

Mycket stora satsningar har även gjorts på det arkeologiska museet Moesgaard utanför staden Århus. Här har man byggt en helt ny museibyggnad och enbart arkitekturen är värd ett besök. Upplevelserna börjar redan i museets stora entréhall. I den centralt belägna trappan, som leder ned till utställningen över förhistorien, möter man ”Familjen” – sju verklighetstrogna rekonstruktioner i naturlig storlek av de tidiga hominiderna, från Lucy fram till stenålderskvinnan från Koelbjerg. I utställningen involveras sedan nästan alla ens sinnen. Vandringen genom olika salar och rum ackompanjeras av ljus, ljud och melodier. I delen som visar upp bronsåldern illustreras dåtidens kosmologi genom ett ljusskådespel över natthimlen som fyller salens tak. Därunder finns ekkistegravarna från Borum Eshøj placerade inuti en gravhög där man själv kan vandra in. På Moesgaard finns ett av Danmarks välkända mosslik, Grauballemannen, som kan beskådas både ovanifrån, där golvet som omger montern är mjukt och ger känslan av att vandra på torv, och beskådas nere i mossens djup där Grauballemannen vilar.

Stjärnhimlen i Bronsåldersdelen på utställningen ”Oldtid”. Foto Upplandsmuseet

Ett intryck som vi alla delar efter resan, som sannolikt stannar hos oss längst, är hur högt man i Danmark värdesätter kulturmiljöer och arkeologisk kunskap. Att tillgängliggöra och förmedla denna kunskap prioriteras, såväl hos företagsvärlden, allmänheten och på kommunal och statlig nivå.

De senaste 25 åren har flera omfattande arkeologiska undersökningar genomförts i Gamla Uppsala, både i forsknings– och exploateringssyfte. Ny och viktig kunskap om platsens historiska utveckling har framkommit. Det mytiska centrum som Gamla Uppsala utgjort, börjar successivt ta form och få klarare konturer. Det innebär att historien nu måste revideras och lyftas fram. Detta bör gestaltas, förmedlas och göras tillgängligt. Utvecklingsmöjligheterna för museet och kulturmiljön som besöksmål är unika. Här finns en snarast outnyttjad resurs som behöver värnas, brukas och utvecklas.

Upplandsmuseets arkeologiska avdelning på plats utanför Vikingemuseet Ladby. Från vänster: Robin Lucas, Emelie Sunding, Per Frölund, Bent Syse, Dan Fagerlund, Malin Lucas och Anna Ölund. Foto Upplandsmuseet

/Emelie Sunding, Anna Ölund, Per Frölund, Dan Fagerlund, Malin Lucas, Robin Lucas och Bent Syse.

Under 2014 publicerades en utredning om förutsättningarna för ett samgående mellan Upplandsmuseet och Gamla Uppsala Museum.

Upplandsmuseets styrelses ordförande Pia Wårdsäter och vice ordförande Emilie Eriksson skrev tidigare i somras en debattartikel angående övertagandet av Gamla Uppsala museum

Neil Price, professor vid institutionen för arkeologi och antik historia på Uppsala Universitet, skrev tidigare i år en recension av Moesgaards Museum, läs den här

Besökta platser:

Vikingaskibsmuseet i Roskilde

Roskilde Domkyrka

Trelleborg

Sagnlandet Lejre

Holbæk Museum

Moesgaard Museum(MOMU)

Royal Jelling Museum

Øm Kloster Museum

Vikingemuseet Ladby

Nationalmuseet

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

När röda hanen är lös – om åskskydd av länets kyrkor

Eldsvåda genom åsknedslag har drabbat många, om inte till och med de flesta, av landets kyrkor genom århundraderna. Otaliga uppteckningar i kyrkoarkiven berättar om just detta. Förr fanns en föreställning om att själva ordet eld kunde framkalla olycka, så därför kallade man ibland elden för ”den röda hanen”.

När en kyrka brinner innebär det oftast en katastrof för församlingen, sockenborna och de närboende. Både materiella och immateriella värden går förlorade. De flesta av landets kyrkor är symbolbyggnader med mycket höga kulturhistoriskta värden och i en brand skadas ofta byggnaden, inventarier och föremål som är oersättliga. Riksantikvarieämbetet uppskattar att under de senaste hundra åren har ungefär en kyrka per år eldhärjats av olika skäl (rapport Kyrkan brinner!). Åsknedslag är ett av hoten mot våra kyrkobyggnader.

Danmarks kyrka 1889

Danmarks kyrka 1889 med nedbrunnet tak och tornspira efter åsknedslag. Fotograf okänd, Upplandsmuseets bildarkiv.

Innan det moderna åskskyddet fanns förlitade man sig på erfarenhet, rituell praktik och böner. Olaus Magnus beskriver under 1550-talet nordbornas försök att skydda sig mot åskan och blixten genom klockringning, kringbärande av invigda vaxljus, rökelsekar och ivriga böner. Just ringning i kyrkklockor vid åskoväder var en tydlig varning, både på landsbygden och i städerna. Man trodde också att kyrkklockornas klang kunde skingra eller förleda åskmolnen. Ofta begav sig också människor till kyrkan eller till klockstaplarna för att söka skydd mot åskan och regnet, med förödande konsekvenser om åskan slog ned. Redan 1764 presenterade Uppsalaprofessorn Torben Bergman sina idéer om hur kyrkor och hus effektivt kunde åskskyddas och hans principer står sig än idag.

Trots att kyrkorna tidigt försågs med åskskydd har blixten många gånger slagit ned i kyrktorn och klockstaplar. Senast det inträffade i Uppsala län var när kyrkvinden eldhärjades på Enköpings-Näs kyrka 2012. I Upplandsmuseets bildsamlingar finns gripande bilder av kyrkobränder orsakade av åska från bl.a. Odensala kyrka, Bälinge kyrka och Danmarks kyrka.

Släckningsarbete Bälinge kyrka

”Klockorna smulto, ljuskronor störtade ned från taket” gick det att läsa i UNT den 28 april 1941 dagen efter att Bälinge kyrka drabbats av en våldsam brand. Bilden visar det dramatiska släckningsarbetet den 27 april 1941. Fotograf Paul Sandberg, Upplandsmuseets bildarkiv.

De senaste åren har ett flertal kyrkor runt om i Uppsala län försetts med nytt åskskydd, genom att så kallade ringledare grävs ned. För oss arkeologer innebär det ofta schaktningsövervakning av ett smalt, grunt schakt runt den aktuella kyrkobyggnaden. Trots de smala schakten kan det arkeologiska resultatet vara av vikt. Runt om kyrkorna påträffar vi ofta äldre grundmurar till kyrkans vapenhus eller sakristior som rivits eller byggts om. Under mark kan det också finnas spår av äldre gravkapell och kyrkogårdsmurar. Kulturlagren runt om kyrkorna berättar om ombyggnationer och bränder. Under 2014 övervakades ett flertal schakt för åskskydd vid Åkeby kyrka, Nora kyrka och Läby kyrka.

Läby kyrka

Åskoväder vid Läby kyrka 2014. Fotograferad i samband med arkeologisk schaktningsövervakning för nytt åskskydd. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Under sommaren och hösten 2015 står en mängd kyrkor på tur för komplettering av åskskydd. Vi kommer att övervaka markarbete vid kyrkorna i; Skuttunge, Åland, Järlåsa, Vänge, Lillkyrka, Veckholm, Villberga, Tillinge, Sparrsätra och Vårfrukyrkan i Enköping. Förhoppningsvis framkommer det lämningar under mark som kan ge ny och viktig information om kyrkobyggnadernas historia. Förhoppningsvis kommer också dessa kyrkor effektivt skyddas mot den röde hanens framfart.

/ Anna Ölund, arkeolog, Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Historisk tid, Medeltid | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rickomberga. Stolphål, stolphål, stolphål!

Den arkeologiska undersökningen i Rickomberga avslutades under förra veckan, och vi har påbörjat det mödosamma arbetet med att registrera alla de objekt som framkom under det tre veckor långa fältarbetet. Inom undersökningsområdets knappt 1500 kvadratmeter påträffades häpnadsväckande 350 stolphål, ett sextiotal härdar och ytterligare ett antal gropar. Området har under äldre järnålder utgjort delar av en större boplats, med flera generationer hus successivt anlagda ovanpå äldre konstruktioner. Den stora utmaningen är nu att identifiera de olika hus som funnits i området. Vi söker dels efter treskeppiga byggnader, med takbärande stolpar i mitten och möjligen bevarade vägglinjer av klenare stolpar, dels enskeppiga byggnader, med kraftigare, takbärande stolpar i väggarna. Vi misstänker att ett antal en- och treskeppiga konstruktioner finns i området, men då dessa avlöst varandra över en period på flera hundra år, konfronteras vi av en matta av stolphål, tillhörande vitt skilda perioder. Det blir ett tidskrävande och mödosamt arbete att jämföra utseendet på de grävda stolphålen, och komma fram vilken konstruktion de tillhör. Det ska betonas att vi inte har mycket kvar av själva stolparna, utan mest gropar där stolpar stått och även en färgning där material rasat ner allteftersom stolparna ruttnat bort.

DSCN0073

Koncentration av stolphål i områdets nordvästra del. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Stora delar av området täcktes av ett upp till tre decimeter tjockt kulturlager, troligen ett äldre odlingslager. De allra flesta stolphål låg under detta lager, vilket verkar antyda att boplatsen flyttats och området odlats upp, troligen under övergången till yngre järnålder. I kulturlagret hade även några härdar grävts ner. Dessa representerade det yngsta förhistoriska användandet av boplatsen.

DSCN0066

Ett tvärsnitt av kulturlagret i botten av schaktet, med ett mindre stolphål under. Jordprover togs i lagret för att påvisa om det gödslats. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Ett mycket intressant objekt som inte kopplas till ett hus, var en ugn i områdets östra del. Den omsorgsfullt anlagda gropen hade en tydlig kant av rödbränd lera, ett tjockt och kraftigt bränt sot- och kollager, samt fynd av brända djurben och keramik. Troligen har ugnen haft en enklare kupol eller överbyggnad som rasat ner i gropen vid övergivandet.

DSCN0103

Ett tvärsnitt av den undersökta ugnen. Foto: Malin Lucas, Upplandsmuseet.

Robin Lucas, Arkeolog/antikvarie

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Vad finns mellan Kung Jans port och bastion Gräsgården?

gräsgårdenArkeologisk övervakning vid Uppsala slott. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Uppe vid Uppsala slott har grävarbeten för dränering och inflitration av dagvatten pågått under de senaste veckorna. Nu var det dags att gräva de sista schakten nedanför bastion Gräsgården, strax utanför Kung Jans port. Grävmaskinen var på plats och det blåste som vanligt hårt där uppe, när vi med skärslevarna i högsta hugg följde maskinistens försiktiga skoptag. ”Du kommer med all sannolikhet inte hitta något, bara rasmassor och krossat tegel” var orden jag hade fått med mig på vägen. Men efter bara en meters avbaning såg vi plötsligt en slät tegelyta skymta fram i schaktet. Vi borstade av den med piasavan och konstaterade att vi hade tydliga lämningar av en grundmur i tegel. När vi i det smala schaktet hade fått fram mer av muren, kunde vi se att vi grävt tvärs över en skalmur i tegel på närmare tre meters bredd.I mitten fanns fyll av krossat kalkbruk.

mur

Spår av bastionmur sedd mot söder. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Våra ritningar av den gamla bastionen fladdrade i vinden när vi försökte orientera oss och förstå vad vi fått fram. Det visade sig att grundmuren stämde perfekt överens med en äldre sträckning av bastionens flank, som den såg ut på 1560-talet. ”Då borde det komma ytterligare en mur några meter längre fram i schaktet”, sa Bent och pekade mot söder. Och mycket riktigt! Precis enligt de gamla ritningarna fick vi fram en till skalmur i schaktets längdriktning. Den var dock mer skadad och bara delvis bevarad. Vi dokumenterade ivrigt och noggrant grundmurarna innan vi med sorg i hjärtat fick övervaka hur grävmaskinen med tjälkroken grävde sig igenom de gamla resterna av Gustav Vasas skrytbygge.

// Emelie Schmidt Wikborg, arkeolog, Upplandsmuseet.

 

Publicerat i Historisk tid, Medeltid | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rickomberga – Vad håller Upplandsmuseet på med egentligen?

De som gått till jobbet eller skolan eller bara flanerat längs med Otto Myrbergs väg i Rickomberga den senaste veckan kan inte ha undgått att se den febrila aktivitet som pågår inne på den gamla skolans område. Där planerar JM Bygg att bygga nya bostäder, men innan dess kommer Upplandsmuseet att under tre veckor undersöka en boplatsmiljö från järnåldern. Lämningen är känd sen tidigare och ett område norr om den aktuella ytan undersöktes under tidigt 1990-tal. Då påträffades hus och andra boplatsspår som daterades mellan romersk järnålder och vikingatid.

20150422_152148[1]

Jonna Sarén Lundhal mäter in stolphål medan Malin Lucas studerar äldre arkeologiska resultat från Rickomberga. I bildens mitt syns en större härd. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Lämningen är ganska komplex, med många hus som anlagts ovanpå äldre konstruktioner. Det är ett tidsödande och tålamodskrävande arbete att bena ut hur spåren av de olika huskonstuktionerna hänger ihop. Förutom ett otal stolphål till stolphus har vi även påträffat ett antal härdar, större nedgrävningar som kan vara avfallsgropar, samt ett eventuellt grophus, alltså en mindre enkel byggnad som vars golv grävts ner i marken. Vi har även hittat spår av kultutövning i form av husoffer.

DSCN0010

 

I botten av detta stolphål påträffades en löpare till en kvarnsten (det ljusa, lätt kubformade föremålet). Detta är ett inte helt ovanligt husoffer under äldre järnålder. Möjligen har löparen lagts ner för att ge lycka och välstånd till hushållet. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Undersökningen kommer att hålla på fram till runt den 11 maj, och ett par ytterligare inlägg kommer att beskriva resultaten allteftersom de kommer fram.

/Robin Lucas, arkeolog, Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Äldre järnålder, Yngre järnålder | Lämna en kommentar