Rickomberga. Stolphål, stolphål, stolphål!

Den arkeologiska undersökningen i Rickomberga avslutades under förra veckan, och vi har påbörjat det mödosamma arbetet med att registrera alla de objekt som framkom under det tre veckor långa fältarbetet. Inom undersökningsområdets knappt 1500 kvadratmeter påträffades häpnadsväckande 350 stolphål, ett sextiotal härdar och ytterligare ett antal gropar. Området har under äldre järnålder utgjort delar av en större boplats, med flera generationer hus successivt anlagda ovanpå äldre konstruktioner. Den stora utmaningen är nu att identifiera de olika hus som funnits i området. Vi söker dels efter treskeppiga byggnader, med takbärande stolpar i mitten och möjligen bevarade vägglinjer av klenare stolpar, dels enskeppiga byggnader, med kraftigare, takbärande stolpar i väggarna. Vi misstänker att ett antal en- och treskeppiga konstruktioner finns i området, men då dessa avlöst varandra över en period på flera hundra år, konfronteras vi av en matta av stolphål, tillhörande vitt skilda perioder. Det blir ett tidskrävande och mödosamt arbete att jämföra utseendet på de grävda stolphålen, och komma fram vilken konstruktion de tillhör. Det ska betonas att vi inte har mycket kvar av själva stolparna, utan mest gropar där stolpar stått och även en färgning där material rasat ner allteftersom stolparna ruttnat bort.

DSCN0073

Koncentration av stolphål i områdets nordvästra del. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Stora delar av området täcktes av ett upp till tre decimeter tjockt kulturlager, troligen ett äldre odlingslager. De allra flesta stolphål låg under detta lager, vilket verkar antyda att boplatsen flyttats och området odlats upp, troligen under övergången till yngre järnålder. I kulturlagret hade även några härdar grävts ner. Dessa representerade det yngsta förhistoriska användandet av boplatsen.

DSCN0066

Ett tvärsnitt av kulturlagret i botten av schaktet, med ett mindre stolphål under. Jordprover togs i lagret för att påvisa om det gödslats. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Ett mycket intressant objekt som inte kopplas till ett hus, var en ugn i områdets östra del. Den omsorgsfullt anlagda gropen hade en tydlig kant av rödbränd lera, ett tjockt och kraftigt bränt sot- och kollager, samt fynd av brända djurben och keramik. Troligen har ugnen haft en enklare kupol eller överbyggnad som rasat ner i gropen vid övergivandet.

DSCN0103

Ett tvärsnitt av den undersökta ugnen. Foto: Malin Lucas, Upplandsmuseet.

Robin Lucas, Arkeolog/antikvarie

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Vad finns mellan Kung Jans port och bastion Gräsgården?

gräsgårdenArkeologisk övervakning vid Uppsala slott. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Uppe vid Uppsala slott har grävarbeten för dränering och inflitration av dagvatten pågått under de senaste veckorna. Nu var det dags att gräva de sista schakten nedanför bastion Gräsgården, strax utanför Kung Jans port. Grävmaskinen var på plats och det blåste som vanligt hårt där uppe, när vi med skärslevarna i högsta hugg följde maskinistens försiktiga skoptag. ”Du kommer med all sannolikhet inte hitta något, bara rasmassor och krossat tegel” var orden jag hade fått med mig på vägen. Men efter bara en meters avbaning såg vi plötsligt en slät tegelyta skymta fram i schaktet. Vi borstade av den med piasavan och konstaterade att vi hade tydliga lämningar av en grundmur i tegel. När vi i det smala schaktet hade fått fram mer av muren, kunde vi se att vi grävt tvärs över en skalmur i tegel på närmare tre meters bredd.I mitten fanns fyll av krossat kalkbruk.

mur

Spår av bastionmur sedd mot söder. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Våra ritningar av den gamla bastionen fladdrade i vinden när vi försökte orientera oss och förstå vad vi fått fram. Det visade sig att grundmuren stämde perfekt överens med en äldre sträckning av bastionens flank, som den såg ut på 1560-talet. ”Då borde det komma ytterligare en mur några meter längre fram i schaktet”, sa Bent och pekade mot söder. Och mycket riktigt! Precis enligt de gamla ritningarna fick vi fram en till skalmur i schaktets längdriktning. Den var dock mer skadad och bara delvis bevarad. Vi dokumenterade ivrigt och noggrant grundmurarna innan vi med sorg i hjärtat fick övervaka hur grävmaskinen med tjälkroken grävde sig igenom de gamla resterna av Gustav Vasas skrytbygge.

// Emelie Schmidt Wikborg, arkeolog, Upplandsmuseet.

 

Publicerat i Historisk tid, Medeltid | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rickomberga – Vad håller Upplandsmuseet på med egentligen?

De som gått till jobbet eller skolan eller bara flanerat längs med Otto Myrbergs väg i Rickomberga den senaste veckan kan inte ha undgått att se den febrila aktivitet som pågår inne på den gamla skolans område. Där planerar JM Bygg att bygga nya bostäder, men innan dess kommer Upplandsmuseet att under tre veckor undersöka en boplatsmiljö från järnåldern. Lämningen är känd sen tidigare och ett område norr om den aktuella ytan undersöktes under tidigt 1990-tal. Då påträffades hus och andra boplatsspår som daterades mellan romersk järnålder och vikingatid.

20150422_152148[1]

Jonna Sarén Lundhal mäter in stolphål medan Malin Lucas studerar äldre arkeologiska resultat från Rickomberga. I bildens mitt syns en större härd. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Lämningen är ganska komplex, med många hus som anlagts ovanpå äldre konstruktioner. Det är ett tidsödande och tålamodskrävande arbete att bena ut hur spåren av de olika huskonstuktionerna hänger ihop. Förutom ett otal stolphål till stolphus har vi även påträffat ett antal härdar, större nedgrävningar som kan vara avfallsgropar, samt ett eventuellt grophus, alltså en mindre enkel byggnad som vars golv grävts ner i marken. Vi har även hittat spår av kultutövning i form av husoffer.

DSCN0010

 

I botten av detta stolphål påträffades en löpare till en kvarnsten (det ljusa, lätt kubformade föremålet). Detta är ett inte helt ovanligt husoffer under äldre järnålder. Möjligen har löparen lagts ner för att ge lycka och välstånd till hushållet. Foto: Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Undersökningen kommer att hålla på fram till runt den 11 maj, och ett par ytterligare inlägg kommer att beskriva resultaten allteftersom de kommer fram.

/Robin Lucas, arkeolog, Upplandsmuseet

Publicerat i Allmänt, Äldre järnålder, Yngre järnålder | 1 kommentar

Skuttunge kyrka – Den låsta montern

 monter

Montern där äldre kollektmynt förvaras. Foto Emelie Schmidt Wikborg, Upplandsmuseet.

Under hela grävningen har den stått där och gäckat oss, den låsta montern med gamla mynt som hittats i kyrkan. Själva montern i sig var nästan lika mycket ett museiföremål som innehållet, tillverkad i ädelträ med vackert svarvade ben och invändigt klädd med rött sammet. På tre hyllplan vilade där cirka 110 mynt och vi kunde ana att de äldsta var från 1600-talet. Det var bara ett problem; montern var låst och nyckeln sedan länge försvunnen. Vi lirkade i låset med en ståltråd, undersökte gångjärnens infästningar och kunde konstatera att om vi ville öppna den utan nyckel skulle vi säkert göra stor skada på den vackra montern, något vi verkligen inte ville göra oss skyldiga till. Men en sann arkeolog står aldrig rådlös. Den gamla ärvda samlingen med nycklar som låg någonstans där hemma kunde kanske göra nytta här. Med spänd förväntan tog jag med nyckelsamlingen till kyrkan och vi provade oss fram med nyckel efter nyckel. – Den här! sa Anna. – Den känner jag på mig kommer att funka! Hon lyckades faktiskt att vrida nyckeln en helt varv runt i låset, men det lät ingenting, inget knäpp, inget snäpp från låskolven som borde ha rört sig om nyckeln funkade. Hon vred ytterligare en gång och medan jag höll i monterns botten tog Anna sedan ett stadigt tag om glaslocket – och lyfte det! Nyckeln hade så smidigt och enkelt låst upp det gamla låset att det inte ens märktes!

ryskt mynt

Ett ryskt mynt som kanske lämnats i Skuttunge kyrkas kollekthov. Foto Emelie Schmidt Wikborg, Upplandsmuseet.

Under tjo och tjim började vi ivrigt undersöka de gamla mynten, vi vägde de tunga 1600-talsmynten i handen, vi förvånades över det ryska myntet med sina kyrilliska bokstäver och gladde oss över att mynten var i så god kondition. Vi tror inte att den här samlingen har plockats upp vid tidigare golvrenoveringar, eftersom mynten inte är det minsta korroderade likt dem vi själva hittat. Troligare är att de legat i någon gammal bortglömd kollektbössa eller kanske längre tillbaka sorteras ifrån kollekten av någon numismatiskt intresserad präst. Nu kommer vi att fotografera av dem och låta en myntexpert, numismatiker, titta på dem. Sedan lägger vi prydligt tillbaka dem i montern igen.

/ Emelie Schmidt Wikborg, arkeolog, Upplandsmuseet

 

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Skuttunge kyrka – Mariaaltare

Nu har vi grävt klart i norra långhuset och därmed är den invändiga, grävande fasen av undersökningen avslutad. Nu återstår en del inmätningar av fynd och strukturer samt fotodokumentation innan vi packar ihop i mitten av nästa vecka. Sedan återvänder vi lite längre fram när schakt för dränering och åskledare ska grävas längs med kyrkans långsidor.

DSCF8792

Totalstationen och datorn hjälper oss arkeologer att hålla reda på alla lager, konstruktioner och fynd. Foto Emelie Schmidt Wikborg, Upplandsmuseet.

Lagren i norra långhuset påminde till stor del om dem på södra sidan. Vi hade mycket rasmassor med sten och tegelkross från fönsterupptagningarna och murgenombrottet för predikstolen (predikstolen nås genom en trappa i muren från sakristian och den fanns inte under medeltiden). Bland rasmassorna fanns en hel del fina bemålade kalkputsfragment i rött, grönt och svart.  Vi kunde också konstatera att norra sidan av långhuset har använts lite annorlunda vad gäller begravningar. Man ville helst bli begravd på södra sidan av kyrkan eftersom den norra ansågs sämre. Det fanns föreställningar om att ondskan, det okristliga, kom norrifrån. Det var här kvinnorna fick sitta och kyrkogårdarna är i allmänhet också mycket mindre norr om kyrkan. Kanske är det därför vi inte hittat några spår efter gravkammare på norra sidan, som de bättre bemedlade gärna ville bli begravda i. Däremot har vi ännu fler svepningsnålar här, massor faktiskt, vilket kan tyda på att de som begravdes här grävdes ner i sina svepningar med eller utan kista. Vi har hittat spår efter flera gravar och även en hel del ben, bland annat delar av ett kranium från en kvinna. Andra fynd värda att nämna är två ensidigt präglade medeltida mynt, så kallade brakteatrar, några vackra knappar, en liten fingerring i brons eller koppar, bokbeslag samt några små beslag i brons, ströningar, som kunde pryda medeltida bälten eller väskor. Vi har också hittat många mynt från 1700-talet.

brakteat

Ett medeltida mynt samt en del av ett bokbeslag. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

DSCF8828

Bemålade putsbitar från kyrkans väggar som målades på 1460-talet. Foto Emelie Schmidt Wikborg, Upplandsmuseet.

DSCF8838

Svepningsnålar (knappnålar i kopparlegering) som hållit ihop svepningen kring den döda kroppen. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

Mest spännande tyckte vi att området närmast koret blev. Här var det inte lika stört och omrört som längre ner i kyrkan. Närmast mittgången kunde vi därför se resterna av ett mycket vackert, medeltida tegelgolv med stenarna lagda i fiskbensmönster. När vi rensade bredvid golvet för att se om det fortsatte, stötte vi på en stor, huggen kalkstenshäll som låg strax under det trasiga golvet. Hällen låg precis på den plats där vi hoppades finna spår efter det medeltida Mariaaltare som ska funnits i Skuttunge kyrka! Här stod alltså under medeltiden Mariaaltaret och förmodligen hade den Mariaskulptur i trä som idag normalt förvaras i sakristian, sin plats här fram till reformationen. Hit kunde man komma med sina böner och kanske offra en penning som man lade på altaret. Och mycket riktigt låg det också ett medeltida mynt bredvid kalkstenshällen!

Tegelgolv

På ytan närmast koret fanns resterna efter ett tegelgolv som låg ovanpå en kalkstenshäll, sannolikt ett fundament till ett Mariaaltare. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.

I början av veckan grävdes två gropar utvändigt i anslutning till sakristian, bland annat för ventilationen. Vi var med och övervakade grävmaskinens arbete men för oss arkeologer blev groparna en besvikelse. Vi kunde endast se matjord och under den naturlig morän. Inga spår efter mänsklig aktivitet från vare sig forntid eller medeltid alltså. Nu sätter vi vårt hopp till de andra utvändiga schakten. Kanske kan de ge oss några ledtrådar till vad som hände på platsen innan den nuvarande kyrkan byggdes! Spännande fortsättning följer!

Emelie Schmidt Wikborg, arkeolog, Upplandsmuseet

 

 

Publicerat i Historisk tid, Medeltid | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Skuttunge kyrka – Gravhällar, mynt och svepningsnålar

Efter ett långt och skönt påsklov har vi återupptagit det arkeologiska arbetet i Skuttunge kyrka. Den sydvästra delen av kyrkorummet är nu undersökt och klar. I denna del låg den tidigare ingången till kyrkan, men när tornet byggdes i början av 1800-talet revs det äldre vapenhuset och ingången sattes igen. Den nya ingången förlades i tornet på västra sidan om kyrkan. Den äldre ingången går inte att se i det överputsade murverket men den äldre trappan till vinden finns kvar i muren i kyrkans sydvästra hörn.

peringskiöld

Johan Hadorphs teckning av Skuttunge kyrka vid tiden 1676-1680, då tornet ännu inte var byggt och det äldre vapenhuset låg på kyrkans södra sida. Fönstren förstorades under andra halvan av 1700-talet då även takryttaren (tornet på taket) togs ned. Ur Vennerberg 1917.

I den sydvästra delen har vi återigen undersökt raseringsmassor från 1700 – 1800-talet. Vid de ombyggnationer som gjorts har man tyvärr inte tagit så stor hänsyn till de äldre gravar som fanns på platsen eller så var de redan då skadade av föregående reparationer. Vi har hittat delar av trasiga gravhällar och övre delen av en gravkammare som delvis var förstörd.

gravhäll_2

Del av trasig gravhäll som tidigare legat över en av flera gravkammare som finns under kyrkans golv.

I raseringslagren finns också svepningsnålar. Dessa förekommer ofta i stort antal vid arkeologiska undersökningar i kyrkor. Det är små nålar av kopparlegering med huvuden, mycket lika dagens synålar. Nålarna har hållit ihop svepningen runt de dödas kroppar. De har också används för att fästa tyg på kistornas innersida. Precis som i de övriga delarna av kyrkorummet har vi hittat ett flertal mynt i den sydvästra delen. Det är främst mynt av låga valörer från 1700-talet som tappats eller medvetet lagts ner under kyrkans golv. Vi har också hittat ett koniskt delvis genombrutet föremål av kopparlegering med hål och punktcirkelornamentik. I toppen och vid sidan av toppen finns två större hål. Möjligen är det en ljussläckare, en s.k skeppare? Funderingar har även funnits kring om det kan vara en del till ett rökelsekar eller ljuskrona? Vidare efterforskningar leder oss kanske närmare ett svar så småningom.

181

Vad är detta? Kanske en ljussläckare, del till ett rökelsekar eller del till en ljuskrona?

Anna Ölund, arkeolog, Upplandsmuseet.

 

Publicerat i 1700-tal, Historisk tid | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Skuttunge kyrka – 1700-talets renovering

 

118

Med hjälp av en sugbil tas de undersökta lagren ut ur kyrkan.

Under veckan som gått har mycket hänt på den arkeologiska undersökningen i Skuttunge kyrka. Vi har undersökt den sydöstra delen av kyrkans långhus. Här fanns tjocka raseringsmassor efter 1700-talets renovering. Det var på 1760-talet som man ville modernisera kyrkan efter tidens ideal. Det mörka målade kyrkorummet målades vitt och fönster förstorades. Nya fönster togs även upp på kyrkans norra sida som inte hade haft ljusinsläpp dessförinnan. Det är spåren efter denna renovering vi arkeologer nu ser. Sten, tegel och kalkbruk har spridits ut i kyrkorummet och stora stenar har grävts ner istället för att bäras ut. I detta hittar vi mynt ifrån 1760-talet, kritpipor och bemålade putsfragment. Putsen är från de äldre målningarna som Anders Eriksson prydde kyrkorummet med under 1460-talet.

131 ny

Rester efter 1460-talets vägg- och valvmålningar.

 Under 1700-talets raseringslager finns äldre gravar som delvis skadats av renoveringen. Gravarna utgörs av både murade gravkammare och kistgravar. Den arkeologiska undersökningen görs till ett djup om 30 cm, varför vi inte kommer att undersöka gravar som ligger djupare. Det vi ser är alltså den övre delen av gravarna och de får ligga orörda kvar.

 tärning

Ett oväntat fynd. En s.k. Teetotum, tärningssnurra i ben.

En stor överraskning var fyndet av en tärningssnurra. Den är sexkantig, ca 2,5 cm i diameter och snidad i ben. På sidorna har den tärningsprickar från 1-6 och dess undre del har en liten spets. Överdelen är avbruten. Dessa tärningssnurror tycks vara relativt ovanliga i Sverige, men finns i bla England och Frankrike. De brukar benämnas Teetotum. Det är en form av roulettespel där man satsar pengar på den siffra man tror ska komma upp när snurran stannar.  Dessa snurrtärningar har stor likhet med det judiska spelet driedel. Spelet tycks vara mycket gammalt och finns avbildat på många målningar genom historien, bla på en av Pieter Bruegels  målning från 1560 som visar barn som leker. Tärningssnurran i Skuttunge tror vi är från 1600-1700-talet.

Vi undrar förstås vad denna fina tärningssnurra (Teetotum) gör i Skuttunge kyrka? Är det byggnadsarbetarna på 1760-talet som spelat på rasten? Är det några som smygspelat under högmässan och sett tärningen snurra ned mellan golvplankorna?

Anna Ölund, arkeolog, Upplandsmuseet.

Publicerat i 1700-tal, Allmänt, Historisk tid | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar