Brandgravskicket, seden att kremera sina döda, dominerade i Skandinavien från yngre bronsålder till kristendomens införande 2000 år senare. Skelettbegravningar förekom genom hela denna period, men blev inte normen förrän under 1000- och 1100-talen. Men man ska inte göra misstaget att tro att brandgravskicket rör sig om ett enhetligt bruk, en standardritual. Variationerna är närmast oändliga, och skillnaderna beror på både kronologiska, geografiska och funktionella faktorer. Det här inlägget beskriver i huvudsak själva kremeringen, den centrala händelse som definierar detta gravskick.
Själva processen att kremera en kropp var på inget sätt enkel. Först måste ett gravbål anläggas. Detta byggdes antingen på samma plats där själva graven skulle komma att byggas, eller på en annan plats. Just var gravbålet anlades har debatterats och man har ofta sökt efter återanvända kollektiva bålplatser. Enligt min erfarenhet verkar kremering oftast skett på eller i direkt anslutning till den plats där graven anlagts. Veden man använt för att bygga bålet har givetvis haft en praktisk betydelse för förbränningen, kanske i mindre utsträckning en symbolisk roll. Vid undersökningar för nya Ostkustbanan i Gamla Uppsala 2012 hittade vi flera rester av uppbyggda bål. Vedartsprov från dessa visade att tall dominerade, men även asp, ask, björk och gran fanns representerade.
Figur: Rekonstruktion av kremering vid Gamla Uppsala 2013.
Bålet behöver ha en viss storlek för att kunna kremera en hel kropp. Det kvarvarande vattnet i kroppen isolerar och fördröjer förbränningsprocessen. Ett experiment med kremering av en gris gjordes i Gamla Uppsala i maj 2013. På bilden ovan hade det 2 x 2 x 1 meter stora bålet brunnit i ungefär en halvtimme, och temperaturen i det brinnande virket låg på 700 – 1000 °C, medan en sensor instucken i grisens ”skinka” registrerade endast 25 °C. Möjligtvis var det mindre viktigt att allt blev genombränt. De lägre delarna av bålkonstruktionerna i Gamla Uppsala var i flera fall närmast obrända. Det här kan ha varit resultatet av att man eldat under en särdeles blöt del av året, på hösten/vintern, eller, vilket kanske är mindre troligt, aktivt släckt bålet.
Jag undrar om inte själva bålet, eldbegängelsen, var viktigare än slutresultatet. En stor brasa är ett skådespel. Lågorna slår upp flera meter och strålningsvärmen är extrem. Det här tror jag är det centrala i hela gravritualen. Den våldsamma befrielsen av energi, den bokstavligt talat smärtsamma upplevelsen att stå nära ett massivt gravbål, är ett eko av sorgeprocessen lika mycket som det är ett befriande av själen från den förgängliga kroppen.
Förgänglig, förresten? Njaaa, frågan är om jag uppfattat det rätt. Även om jag tror att själva kremeringshändelsen är av central betydelse kan man också fråga sig vilken kraft som tillskrevs de kremerade benen? När bålet svalnat hade resterna ofta, men inte alltid, bearbetats på något sätt. Man kan se hur de skottats upp i en liten hög. Möjligtvis skedde detta under rituella former. Det är även troligt att en del av de kremerade benen avlägsnats, eftersom vi vid arkeologiska undersökningar sällan hittar de 3-4 kilo brända ben som borde finnas kvar när en människa, i alla fall en vuxen, kremerats. Ofta är mängden ben inte mer än några hundra gram, ibland ännu mindre. En del av detta kan tillskrivas det faktum att mycket av benmaterialet blivit så fragmenterat att det inte kan tillvaratas eller ens observeras vid en undersökning, men det saknas fortfarande ben. Så vad händer med resten? Man kan tänka sig att benen från en död anförvant delats upp och deponerats på olika platser, kanske på boplatsen, för att låta den dödes livkraft ge välgång till gården/familjen. Gravbålets roll var då inte att förstöra kroppen och släppa själen fri, utan att transformera den döde till något annat; ett utslag av förfäderskult där resterna av den döde blir mäktig magi. Genom den symboliska deponeringen blev den döde för alltid kopplad till gården.
Figur: Deponering av brända ben på en boplats. En malsten hade lagts ner i ett stolphål. I denna hade i sin tur ben från en vuxen människa och ett spädbarn deponerats. Yngre bronsålder. Kättsta, Ärentuna socken, Uppland.
När efterbehandlingen av de kremerade resterna avslutats anlades oftast en gravöverbyggnad. Dessa hade en nog så viktig roll att spela, som minnesmärke och som juridisk ägomarkering, men detta är en annan historia. Det viktigaste skedet för de efterlevande i förhållande till den döde var redan överspelade.
/Robin Lucas, arkeolog
arkeologiBloggen 
Tack för en informativ artikel!
Gravgåvorna brändes väl inte utan tillfördes vid jordfästningen ?!
För en lekman som mig talar det oxå för teorin att bränningen inte utfördes för att frigöra själen. Det vore väl naturligt att gåvorna, eller de viktiga sakerna att ha med sig på andra sidan, fick följa själen.
Eller tänker jag fel?
// Stefan
Gravgåvornas skick varierar faktiskt en hel del, Stefan, inom samma gravfält och ibland inom samma grav. Många gravgåvor har bevisligen varit med på gravbålet; det är särskilt tydligt när vi hittar glasföremål, som i varierande grad smälter. Men vissa fynd har uppenbarligen inte varit med på bålet. Vid grävningarna i Gamla Uppsala hittade vi till exempel ett fantastiskt litet silverbeslag med glasmosaik i en av de hårdast brända gravarna på. Beslagets sköra glas skulle definitivt inte ha överlevt kremeringen, och måste följaktligen lagts på bålet efteråt. Ibland kan man även se att föremål aktivt förstörts vid gravläggningen. Det gäller inte minst svärd, som allt som oftast böjts. Det kan vara en tanke att även gravgåvorna måste ”dödas” för att följa med själen, men det finns även en mer funktionell/praktisk förklaring som går ut på att man förstörde saker för att avskräcka plundrare.
/Robin Lucas
Intressant artikel. Jag är lite osäker om gravskicket båtgravarna Valsgärde! Båtarna och gravgåvorna är ju inte brända men hur är det med den avlidne är denne bränd eller begravd hel och hållen? Även där fattas väl ben för att det skall vara rester efter en hel person. Eller är det så att det skiljer mellan de olika båtgravarna i Valsgärde På andra håll har man i samband med båtgravar bränt både den begravde och gåvorna tror jag. Eller hur är det?
Med vänlig hälsning Arnold bunge
Hej Arnold! Båtgravarna i Valsgärde var mycket riktigt obrända. Det stämmer att mycket lite benmaterial bevarats från de gravlagda, men de har nedlagts i båtarna obrända. I Valsgärde finns även brandgravar som är samtida med båtgravarna. En tolkning är att endast en man i varje generation (hövdingen?) begravts obränd i en båt, medan andra begravningsseder (bland annat kremering) varit aktuell för övriga.
Det stämmer också att man ibland bränt hela båtar. En ganska okänt exempel på detta kommer från Mycklebostad på den norska västkusten, där ett mycket stort vikingaskepp brändes någon gång under sent 800-tal. En litterär källa är även den arabiske krönikören Ibn Fadlan, som år 922 träffade ruser, troligen nordiska handelsresanden, längs floden Volga i nuvarande Sydryssland. Han bevittnade bland annat en hövdings begravning, där ett helt rikt utrustat skepp brändes.
/Robin Lucas
Askan av en vuxen man väger inte 3-4 kg.
Jag gravlade min fars aska, utan tung urna. Askan låg i en fin sammetstyg-påse som jag placerades i ett färdiggrävt hål som kyrkogordsförvaltningen ordnat.
Min far var i o f s 1,72 meter lång, men hans aska vägde troligen mellan 1-2 kilo. Volymen av askan av pappa var nog max en liter, skulle nog bara fyllt hälften av ett 1,5 liters mjölkpaket.
Obrända ben innehåller mycket vätska och kollagen, så de väger kanske mer, men brända ben är lätta.
Krossade man benen innan gravsättning på vikingatiden? I så fall är det inte konstigt om de är försvunna och har vittrat bort på 1000 år.